Jul-kul på IKEA

Första dagen på benen efter en jämförelsevis beskedlig släng av magsjuka. "Relativt beskedlig" betyder dock fortfarande att om någon under delar av sjukdomsförloppet erbjudit undertecknad en amputation av allt under nacken och över knäskålarna så skulle svaret blivit ett grönskimrande "Jajamensan!"!

Hur tillbringar man då sin första dag tillbaka bland de levande? Jo, det är ju såhär att även om man försvinner in i dimman några dagar så innebär detta inte att alla saker som man måste och borde göra magiskt försvinner… Nej då! Dessa finns minsann kvar och det var några sådana jag valde att tackla.

Först inleder man hårt med att utföra diverse inköpsuppdrag av Helgkaraktär - dvs Julklappsinköp. Helt otippat hade en otäckt hög procent av Värmlands invånare (och en försvarlig delegation får Norge…) kommit på samma idé. Dessutom hade man valt samma geografiska plats som undertecknad. Eftersom jag kan tänka mig skojigare saker att ägna min tid åt (exempelvis Ätande av taggtråd, Grävande av Krondiken och Tandläkarbesök) så var min ork ganska slut när dagens stora begivenhet skulle gå av stapeln. 

IKEA.

Vid jul..

Lördag…

Kl 1300…!

Köpa två förvaringslådor till lägenheten var målet med övningen. Dottern medföljde som moraliskt stöd. Dessutom skulle jag göra ett antal ärenden efter IKEA också. Inte helt optimala förutsättningar för en trevlig eftermiddag…

Tungt hängande över min kundvagn började jag den långa slalombanan genom varuhuset tillsammans med en hel armé av "The living dead"…

Eftersom jag ville göra pinan så kort som möjligt så ökade jag tempot en del genom ökad steglängd och några mindre kringångsmanövrer för att komma förbi några av de värsta bromsklossarna. 

Då plötslig gick det upp för mig att det fanns ett visst underhållningsvärde i detta! Man kunde se det som en slags tävling!

Bansträckningen

Genom att börja köra tämligen aggressivt och växla tempo samt att utnyttja alternativa vägval mellan hyllorna så gick det att öka medelhastigheten avsevärt. Eftersom jag visste att mina två varor som jag skulle köpa fanns vid kassorna i slutet på butiken så behövde jag inte heller förlora tid på att titta bland hyllorna! 

Dottern anlade en MYCKET skeptisk min då hon försökte hänga med i mitt imponerande tempo. Hon hade ju inte heller en kundvagn att stånga sig fram med…

När jag började närma mig slutet på butiken hade jag dessutom utvecklat det hela med att ställa upp vagnen lite i de tvärast kurvorna och simulerade skrikande däck och vrålande motorer. Ljudillustrationerna höll jag för mig själv även om jag var lite sugen på att se hur de övriga kunderna skulle reagerat om jag sprungit omkring under med ljudet på… Sannolikt skulle det ha gått ändå fortare då!

Kundvagn modell IKEA?

Besvikelsen kom då jag insåg att det inte stod någon med en schackrutig flagga vid kassan…

Lärdomen av detta är att man inte har roligare än man gör sig och att det inte är fel att vara Infantil! Nu ser jag nästan fram emot att besöka IKEA igen. Då ska jag komma ihåg att klocka tiden också.

Man kanske skulle försöka göra samma sak på en plats som jag sagt att jag vägrar besöka -  är det någon som hänger med på ett inofficiellt VM i Kundvagnsracing på Ullared…?!

50 nyanser av Gröngrå

Igår fick jag ett sång där telefonsamtal från Dottern  som man verkligen INTE vill få.

- " Jag är på skolan och har kräkts".

Genast framträdde som genom magi en uppenbarelse. Jag såg en oval, vit porslinssak med vatten i. Dessutom förnam jag en känsla av att krampaktigt hålla fast sig i den medan ens insida försöker kämpa sig fram till utsidan genom munnen.

Sedan fick jag lite dåligt samvete och frågade hur det var med Dottern...

Dax alltså för ännu en sväng av magsjuka.

En av de femtio...

Jag försökte under resten av gårdagen och natten inbilla mig att dottern bara var lite pjoskig och att det skulle gå över, samt att undertecknad skulle undgå detta

denna gång. Så blev det alltså inte…

I tillägg visade sonen tydliga tecken på begynnande magsjuka i kombination med totalförkylning så hela Flocken blev hemma. Inte riktigt hela - hustrun valde klokt nog att försvinna på utbildning i går. Det är sådant som kallas Bra Planering…

Eftersom livet tenderar att vara mindre skojigt under magsjueepisoder tänkte jag att jag lika gärna kunde kombinera Illamående och Målande i garaget. Det var ingen av mina bästa planer eftersom målandet fick avbrytas vid ett tillfälle för att besöka toalett och ett för att besöka skogen (som var närmare)… 

Målar-Mästar (inte så) Munter avbröt sedan denna övning helt. Det var helt enkelt inte Roligt...

Så nu har jag återgått till att göra det sjuka ska - ingenting (förutom självtyckasyndomande).

Trädgård. Del 549.

Idag gav jag mig  i kast med den dolda, bakre delen av trädgården igen. Varför? För att jag kan!

Sommaren har ju innehållit nästan onaturligt mycket trädgårdsarbete (typ 3 ggr så mycket som under hela tiden vi bott här...). Om undertecknad skulle dela ut medaljer så skulle jag nog ge en sådan till mig själv för Tapperhet i Fältet... Hustrun skulle få en också. Fast inte lika fin som min...

Dagens övning bestod i en Reclaim-aktion. 8 kvadratmeter knölig, stubb- och slybemängd mark skulle återförenas med den perfekt välvårdade och minutsiöst skötta gräsmattan (host, host - harkel, harkel...). 

En stor procentandel av samtliga livsfarliga trädgårdsskötselattiraljer begagnades. Träd sågades, mindre träd klipptes av, mans-högt gräselände liades ner, jox krattades, stubbuslingar höggs isär.

Som pricken över i, så togs gräsklipparen fram och hela området kördes över med denna. Detta säkert till grannarnas stora förtjusning. Det är nämligen så att om man kör över ett område som är ytterst knöligt, stenigt och dessutom nedlusat med stubbar, så hörs det smärre ljud när gräsklipparens knivar kommer i kontakt med underlaget... 

Ärligt talat så är det ett ljud som nästan skulle väcka döda, men tack och lov bara nästan eftersom vederbörande sannolikt skulle vara duktigt irriterade om dom vart väckta från den Eviga sömnen av något dylikt..

Om jag bara hade haft en större gräsklippare skulle jag kanske kunnat slippa nästa moment (som inte var särskilt kul). Det var då att jämna ut marken lite med hjälp av en spade. Påminde lite om att gräva stå-värn i lumpen, och nästan lika skojjigt . Skillnaden var att i lumpen grävde man i den mest stenbemängda marken i Norra Europa och att det stog någon skojfrisk människa och kommenderade att man skulle flytta eländet två meter till höger när man till slut var klar med det... Den nivån av Rolighet kom jag inte upp i på min bakgård.

När detta var klart (och då menar jag klart med rätt kraftiga reservationer...!) såddes gräs och det vattnades. Den återtagna delen är fortfarande så pass ojämn att en någorlunda sansad förare av de flesta terrängfordon skulle tänka sig för ett par gånger innan man försökte forcera detta område, men det blev i alla fall bättre än från början.

Efter att ha gratulerat mig själv med en klapp på axeln så avslutades ännu ett kapitel i denna episka följetong i agrikulturellt fin-lir!

Jag kanske har en framtid som skogs-skövlare om man skulle råka bli trött på sitt vanliga jobb!

Manlighet och handväskor

- "Väldigt vad mycket saker du har i fickorna! -säger hustrun.

 -"Vaddårå" säger jag.

 - "Du har så mycket grejor som knappt ryms i fickorna! Så kan du inte se ut!"

- "joho"

- "Nej"

- "Japp"

- "Nej!"

- "jamen, jag kan ju köpa fler byxor med benfickor" säger jag hoppfullt.

- "Nehejsan, det blir det inget med"!

- "jo"

- "Nej"

- "snälla?"

- "NEJ"!

osv.

En sådan diskussion går att vinna, men det krävs skjutvapen eller motsvarande... Nu hade jag inga sådana till hands, så slutrepliken blev:

-Du måste köpa dig en väska att ha alla saker i!".

En väska.

En handväska...!

Blotta tanken på ett skaffa en sådan resulterade i att reptilhjärnan skickade en hord av panikslagna meddelanden vars samlade innebörd var "Nej, Aldrig, Glöm det, över min kalla döda kropp och kommer inte ens på skoj på fråga"...!!!

Bilder flimrade framför mig. Otäcka skräckvisioner av leopardmönstrade styggelser med guldkedjor. Hideösa monstrositeter i mintgrönt och rosa. Fruktansvärda tingestar med firmanamn och emblem högt och lågt. 

Prada. Gucci. Dolce å Gabbana. Ord vars innebörd var mig främmande men som ändå hjärnan kopplade samman med det ohyggliga som höll på att hända.

Åter till reptilhjärnan.

De flesta gifta män vet att i en diskussion mellan sin bättre hälft och Reptilhjärnan så förlorar den sistnämnda 136 matcher av 136 möjliga... Det skulle sannolikt inte spela någon som helst roll för utgången av diskussionen ens om reptilhjärnan var fastsatt i en reptil av modell Tyrannosaurus Rex...

Med sänkt huvud marscherade undertecknad mot väskaffären. Känslan var nog inte helt olik den när någon fransk aristokrat hasade mot sitt öde i Giljotinen, ivrigt påhejad av beundrande folkmassor...

Att kliva in i en väskaffär känns för övrigt lite grann som att tvingas besöka en underklädsaffär, som man ibland gjort i hustruns sällskap. Det finns helt enkelt inga neutrala ställen att fästa blicken! Underklädsaffären dignar av skojigga kreationer av spets, rysch, pysch och hål medan väsk-boden på motsvarande sätt är späckad med besynnerliga mode-acceccoarer med vissa förvaringsmöjligheter.

Det säkraste stället på underklädesaffären är hyllan med morgonrockar. Dessa kan man frenetiskt detaljstudera utan att känna sig som en ful gubbe i väntan på att man ska bli utslängd av någon elak väktare (vilket för all del nog snarast skulle vara en befrielse...).

Väskaffärens motsvarighet till morgonrockarna är nog resväskorna. Dessa är tämligen könsneutrala och man kan ägna en försvarlig tid till att öppna och stänga lock, dra i remmar och knäppa upp små fack vars funktion är höljd i mörker. 

Givetvis var ju även denna fördröjningsstrid helt meningskös och efter ett tag så var jag då ägare till min första väska av hand-modell. Hustrun gjorde tappra försök att försöka ituta mig att det inte alls var en handväska utan en "Messenger-bag"  som egentligen var riktigt frän och användes av massor av både yngre och äldre stört-coola killar... 

Jag är faktiskt inte född i farstun så den lätta gick jag inte på!

Så...

Nej - det blev inte denna...!

Jag har nu en väska att bära all min s**t i. En handväska. Jag slapp den leopardmönstrade och kom undan med en svart. Det ska säkert gå att vänja sig vid denna.

Som manlig sjuksköterska ligger man redan så lågt man kan komma i samhällets aktning, så en handväska gör nog varken till eller från. Vid min ålder kan man ju faktiskt också kosta på sig att högaktningsfullt strunta i vad folk tycker om en.

Nu är det bara att med bävan vänta på nästa sak som jag måste skaffa. Nästa gång ni ser mig civilt kanske jag bär på en moderiktig scarf eller en hatt eller kanske en liten chihuahua i en liten guldsele kring halsen...

Rock-bottom is the solid foundation on whitch i build my life...!

Hybris och trädgård

Semestern inleddes med trädgårdsarbete och avslutades med trädgårdsarbete. Cirkeln är sluten, som det så vackert heter.  Man skulle också kunna säga att det eländiga ekorrhjulet bara fortsätter...

Så många gånger som trädgården nämnt i denna Blogg så skulle man ju kunna tro att det är familjens allra största intresse och ögonsten, men så är alltså inte fallet. 

Kort resumé för nytillkomna:

• Vi har massor av rabatter kring huset.
• Samtliga ser ut som en djungel (en riktigt ful, ovårdad och kirskålstät djungel...)
• Vi tycker inte om trädgårdsarbete.

Efter ett antal år av dåligt samvete, bortvända blickar och allmän skamkänsla så började vi på semesterns inledande dag att åtgärda (delar av) detta.

Vi skottade bort en hiskelig massa ogräsmättad jord, vi hackade av ett oändligt antal rötter, planterade gräs, sågade ner döda barrträd, utförde några skrattretande amatörmässiga stenläggningsarbeten, köpte några krukor och planterade (japp -  ni hörde rätt...!) lite växter.

Plötslig såg en liten del av trädgården nästan...bra ut...!

Så långt var allt frid och fröjd.

Ända fram till igår.

Då slog Hybrisen till.

Hybris = Överdriven självuppskattning eller fel uppfattning om individens plats i världsordningen, storhetsvansinne

Undertecknad fick då för sig att det vore en bra idé att ta itu med nästa del av trädgården

 " - Då vi ändå håller på..."

Denna del var då ett sedan länge fullständigt förvildat stenparti med utspridda stubbar efter sedan länge bortsågade döda träd samt några alldeles nysågade. 

I anslutning till denna styggelse låg en rabatt som liksom andra rabatter bestod av meterhög vegetation av oklart ursprung och med ett så artrikt djurliv av insekter, sniglar och annat som jag inte vill veta vad det är, att vilken zoolog som helst skulle gråta av lycka...

Istället för att låna ut detta område till valfritt filmbolag för att spela in någon läskig framtidsvision då människan utrotats av elaka växter och ännu elakare djur, så valde jag en annan lösning:

Gör om det hela till en sluttande grässlänt ner till gräsmattan framför huset. En riktigt bra idé som hustrun var upphovskvinna till.

Som vanligt underskattade jag arbetets omfattning, min egen fysiska kapacitet och hur pass hårt vissa saker kan sitta fast i jord...

Fas ett bestod av att med en gammal lie hugga ner vegetationen så att man i alla fall kunde ana vad som fanns under. Lie = Ett långt skaft med ett vinkelrätt svärd längst ner (om ni stadsbarn inte vet...). I detta fall var bladet riktigt, riktigt rostigt och slött. 

Undertecknad är också stadsbarn, så min förmåga att hantera lie på ett säkert och effektivt sätt är inte speciellt stor.

Efter att ha fokuserat mer på överlevnad än på att slå växtligheten optimalt så undgick jag i alla fall att hamna inom sjukvården med mystiska infektioner i sår tillfogade med något vapen så omänskligt att det nog bara skulle vara Orcherna i "Sagan om ringen" som möjligtvis skulle kunnat tänka sig använda detta mot levande mål...

Därefter bände jag lös ett antal stenar av olika storlek och besvärlighet. Med olika storlek och besvärlighet menar jag att att alla var stora och besvärliga, men att några var avsevärt mer eländiga än de andra...

Den huvudsakliga skojigheten väntade dock i nästa steg. 

Stubbar.

Specifikt stubbarna efter nyligen nedsågade En-liknande träd.

Jag är rätt så säker på att det finns hyggligt enkla och vedertagna metoder att utföra stubb-borttagning på. Jag är lika säker på att min metod inte är en av dessa.

Med ett järnspett bände, högg och hackade jag på det enorma rotsystem som satt fast stubben i underlaget. En timme senare fylld av detta ( och en ansenlig mängd svärande, svettande och ångrande...) så satt forfarande stubb-h...vetet kvar i marken. Sedan räddades jag av gonggongen och vi skulle åka iväg på annan aktivitet.

Så - läget just nu:

• Semestern är slut

• Blåsor i händerna och en diffus smärta i hela kroppen

• Pigghet som en rätt nergången 90-åring

• Stubbuslingen sitter där och hånler på det sätt som bara stubbar kan

En del av trädgården ser ut som Verdun under första världskriget med ett stort antal kringrullade stenar, halvvägs borttagna stubbar, oregelbundna högar med jord och växter och ett böjt järnspett som står där nedstucket liksom ett monument över projekt som kanske borde väntat...

Äntligen får man gå tillbaka till jobbet och vila upp sig lite!

Knivar och semester

Finns det egentligen något som är mer farligt än semester? - jo kanske om man pratar "Hopp från Eiffeltorn iförd tangatrosa", "1000 meter Pirajasim insmetad i köttfärs" eller "Rysk roulette med giljotin", men nu menar jag vanliga aktiviteter...

Semestrar handlar ju ganska ofta om att göra en massa saker som man normalt inte hinner  med i sin vardag. Det ska dessutom helst vara saker som man inte riktigt behärskar och som det oftast finns  en specialiserad yrkeskår som gör (mot betalning då såklart...).

Det är allehanda reparationer av teknisk utrustning och bostad, trädgårdsarbeten och givetvis det allra vanligaste - byggnationer...

Det är något med semester som sätter det vanligvis ganska välutvecklade sunda förnuftet ur spel. Självinsikt, konsekvensförståelse, svårighetsbedömningar - allt bara försvinner och ersätts med "Hur svårt kan det vara...!?".

Undertecknad har nu semester, så arbetet har dragit igång på fullvarv med trädgård och byggande på garaget. Detta byggande har för all del även utförts innan semestern men på det som populärt kallas "sparlåga". En så fantastiskt liten, flimrande låga att en eldfluga skulle skratta sig Harmynt åt den...

Nå - det som byggs är alltså en liten lägenhet ovanpå garaget. En briljant projekt som säkert blir kanonbra när (om) den någon gång blir klar. Just nu är det innerväggsbyggande och gipsande som är på tapeten (så att säga...).

"Jaha" - säger ni skeptiskt. "Hur himla farligt kan nu detta vara, din ofantliga mespropp...?!?"

Jag är riktigt glad att ni frågade. Även om både artillerield och minor sannolikt är farligare så har jag faktiskt aldrig fysiskt skadats av sådana, men det har jag däremot gjort av sned-tak!

Höjden (eller lägsta punkten) på lägenhetens tak är ca 1,60 meter ovan golvet. Undertecknads huvud befinner sig på ca 1,76 meter över golvet i normalläget. Ni ser problemet...?

Av någon oklar anledning så saknar jag uppenbarligen tillräcklig hjärnkapacitet för att hålla denna lilla differens i huvudet när jag utfört arbeten på golvnivå. Detta har vid ett antal tillfällen resulterat i blixtrande, blodsmakande kollisioner mellan huvud och innertak.... 
Det som är bra med detta är att taket har hållfasthetstestats gånger flera och förefaller tämligen välbyggt. Det dåliga är att huvudet också testats och även om det hållit så blir det knöligare och sämre fungerande för varje smäll...!

En annan livsfarlig sysselsättning är gipsande. Jag ska bespara er ännu en utläggning om gipsets obrahet som byggnadsmaterial och istället fokusera på handhavandet.

För er som är lyckligt ovetande om hur man hanterar gipsskivor ska jag ge en kort resumé.

Inte helt ofarliga...

1) Baxa upp den eländigt stora skivuslingen på ett bord.

2) Rita upp den form som du vill ha ut ur den

3) Skär efter linjen med en mattkniv eller motsv...

4) Bryt gipset efter den skurna linjen

5) Skär loss biten

Nu har jag ju gjort dessa moment fler gånger än jag egentligen skulle velat vilket ju innebär att man efter hand utvecklar ett visst mått av odödlighet relaterat till detta.

Jag stod alltså idag och skar en gipsskiva med min numera ganska slöa kniv. Detta innebar att en betydande mängd muskelkraft och våld anbringades för att såga igenom gipset. Av intresse kan eventuellt vara att riktningen på skärandet var mot mig (något som man generellt brukar uppmana andra att undvika...).

Så gick det då givetvis som man kunde misstänka. Motståndet i gipset övervanns plötsligt och jag utdelade ett tämligen lömskt och välriktat hugg mot mig själv!

Jag missade både genitalia och Arteria Femoralis, men med en marginal som var mycket mindre än vad jag egentligen skulle önskat... Det hade ju varit snyggt att hamna på akutmottagningen andra semesterdagen med en artärblödning i ljumsken!

En allmän uppfattning är att denna INTE ska
Skäras av under okontrollerade former...

Så  - sjukvården är ju ganska pressad i semestertider så ska vi inte alla vara goda medborgare och minska denna belastning genom att bara känna lugnet denna semester?

Förresten - nämn ingenting om denna lilla incident för min hustru - hon kommer bara att anklaga mig för Hjärnbrist och säga åt mig att jag inte får leka med knivar något mer...

/ Daniel

Glömska och återvinning

Våren/sommaren är här!. Kan inte riktigt definitionen men snön är borta, man har från myndigheternas sida kommenderat sommardäck på bilen och man har haft intressanta övningar i traditionellt uppeldande av allehanda rishögar (parallellt med intagande av alkohol i icke försumliga mängder...).

Detta faktum gör att man i ökad omfattning tvingas besöka det som populärt kallas "Utomhus". När jag plockade undan snöskovlar, spadar och liknande fick jag en märklig känsla av att det var något jag missat som jag borde göra. 

Min blick föll på den jordkällare som finns på gården, och då mindes jag en brilliant idé som jag fick i höstas:

- Släng in lite skräp i jordkällaren så ligger det inte i vägen tills dess att du kan köra bort det (om någon vecka).

Nu råkade det bli så att den islängande delen genomfördes som planerat medan däremot bortkörandet inte gått lika bra...

"Ja, ja" tänkte jag och öppnade dörren till jordkällaren. "Det kan ju inte ligga så mycket skräp där". Men det kunde det... Jag tänkte bifoga en liten bild för att illustrera eländet, men insåg att Internet är tillräckligt fullt av deprimerande illustrationer ändå...

Jag är utrustad med några små skavanker i min personlighet (överraskad, någon...?). Sådana saker som jag är mycket medveten om, men tycks totalt oförmögen att ändra på.

En av skavankerna gjorde sig omedelbart påminnd när jag började undersöka högen lite närmare inför de ofrånkomliga turerna till tippen (eller miljöåtervinnings-eco-vänlighet-källsorterings-etablisemanget...typ...).

Jag hade i vanlig  ordning givetvis struntat i varje tillstymmelse till sortering. 

Gips, trä, tryckimpregnerat, metall, isolering, el-skrot mm mm. Allt låg där i en herkulisk smet!

Nej - detta är inte mitt skräp (fast ungefär lika välsorterat...)

På den gamla goda tiden hade man bara behövt häva upp hela rasket på ett antal släpvagnar och sedan dumpa av det i en stor, osorterad hög av blandat bråte. 

Nu måste man istället tillbringa en alldeles för ansenlig del av sin lediga dag med att släpa runt alla olika matrialsorter för att försöka hitta rätt container för 

var och en av de saker man tänker göra sig av med.

Livet är ju sällan så enkelt att varje tingest bara är tillverkad av ETT material. Nehejdå. 

Man kombinerar med fördel en rejäl metalldel med mjukplast, sätter ihop detta med ett sjok textilier och avslutar med att bygga in ett batteri och som grädde på moset kröna skapelsen med en liten, liten radioaktiv moj... 

Hur denna kombination skall sorteras sätter ju i alla fall myror i huvudet på undertecknad (som en liten referens till ett tidigare inlägg...).

Det finns som ni förstår då en tillstymmelse till möjlighet att sortera fel och om man gör det så händer det spännande saker. 

Från ingenstans materialiseras en mycket, mycket sträng varelse. 

Tänk korsning mellan en Lägervakt, en religionslärarinna och en gammal Översjuksköterska. Denne upplyser en om att man kastat fel (vilket alldeles säkert stämmer) och, utan att säga det rent ut, göra en personligt ansvarig för både Klimatförändringen, Ozonhålet och Östersjöns försurning (vilket kanske är att överdriva en aning)...

Nu är givetvis inte min mening att kasta exkrementer på denna yrkesgrupp. Man gör sitt jobb och man gör det bra. 

Jag noterar att om jag skulle arbeta på en arbetsplats där det härskar ett sådant ofantligt kaos varje dag som det nu gör på en återvinningscentral när horder av stressade människor ska ta sitt miljöansvar, skulle jag förmodligen bli tokig. Tokigare. Och då jämför jag ändå med Sjukvården...

Så nu sitter jag med en fluffig känsla av gott samvete då jag vet att mitt gamla skräp är i full färd att omvandlas till nytt skräp som någon annan stackars sate kommer att få återvinna om ett tag...

/ Daniel

Nederlagets bittra smak

731,61 km. Detta är distansen som jag sprungit under ett års tid. Suck...!

En förklaring kanske är på sin plats. För exakt ett år sedan satte jag upp ett mål för mig själv, ett mål som jag programmerade in på en tränings-site och sedan inte sprungit en millimeter utan att bokföra sträckan...

Målet var 1000 km. Specifikt 1000 km i Sockeplast (eller motsvarande minimalistiska fotbeklädnader för träningsändamål).

Mina sockeplaster. Inte helt punkteringssäkra...

Att detta havererade berodde på flera saker. Stenar, Taekwondo,  Sjukhussäng och Pannbensbrist. Det i idrottssammanhang välkända STSP-syndromet...

Stenar

En liten nackdel med sockeplaster och deras 2mm tjocka sula är att när man kommer hasande med sitt betong-tunga löpsteg och råkar kliva på någon form av spetsig sten, blir det en ganska våldsam kontakt mellan den mjuka foten och den vassa stenen... 

Exakt detta hände och jag tillbringade ett par månader med att halta runt och svära över fötter...

Taekwondo

I efterhand kanske inte en brilliant idé att börja nybörjarträning Taekwondo med urusel koordination, halvdassig fysik och en smärtande fot. 

Nåja - det är lättare att vara efterklok än förutseende...

Killen på bilden är INTE jag...

Sjukhussäng

Även sådana själlösa föremål kan ställa till det för en stackars löpare när tingen konspirerar mot en. En välplacerad knuff på vaden i ett obevakat ögonblick resulterade i ytterligare X antal veckors haltande och svärande - nu med Vaden som måltavla...

Pannbensbrist

Inget mer ovanligt än en rejäl motivations-svikt. Latmask, Logistik och Löpar-leda - LLLL. Har knäckt många lovande 43 åringar...

Några saker skall poängteras:

731,61 km på ett år är ganska sannolikt det längsta jag någonsin sprungit på den tiden.

Jag tycker själv att sträckan är helt OK för en något överviktig 43 årig soffpotatis med dålig hållning och ett retirerande hårfäste (hmmm - hårfästet kanske inte har så mycket med löpning att göra...).

Ja - Universum har motsatt sig hela idén med 100 mil och satt sig på tvären då och då.

Men...

Målet var 1000 km! 

Inte 731,61 km!

Jag har alltså misslyckats. 

Inte för att nu detta är något fantastiskt ovanligt. Man skulle nog säga att jag och misslyckanden är gamla kompisar, men just i detta fallet så hade jag faktiskt föresatt mig att lyckas och kände att jag kunde klara det.

Men nä.

Nåja - vad är väl en bal på slottet...?!

Det är väl bara att ta nya tag och kanske överkompensera lite. 

200 mil i högklackat kanske...?

Slaget om rabatten

Thermopyle, Trafalgar, Stalingrad. Så sällar sig till slut även Skoghall till dessa berömda platser i krigshistorien. Kl 15 30, 24  maj Nådens år 2013 inleddes slaget om trädgården!

Planerna var smidda, trupperna redo och krigets verktyg hämtade ur förrådet. Kampanjens mål: Utrota rabatten och omvandla den till gräsmatta. 

Ingen plan överlever den första stridskontakten...

På den Goda sidan var kämparna redo: Drakrotskrigaren Suzy Slayer, Daniel "Plant-killer", General Gräsklippare, Kapten Spade och Sergeant Spett.

Skärmytslingarna inleddes egentligen redan för en vecka sedan med ett inledande anfall med kemiska stridsmedel mot de fientliga enheter som försvarade ställningar i kanterna på grusgången. Detta anfall avsåg att försvaga dessa till efter huvudstriden.

Den fientliga huvudstyrkan var en formidabel sådan. Mäktiga horder Kirskål utgjorde stommen. Under marken lurade den lifsfarliga Mandragorans rot. Förutom dessa fanns ett stort antal  oidentifierade enheter av okänd sort med okända förmågor. 

Offensiven inleddes med ett frontalanfall av gräsklipparen. Skoningslöst mejades fienden ner i mängder. Segern tycktes säker när fas två inleddes. 

Krig är aldrig vackert. Detta inkluderade att med järnspett och spade, fysiskt hacka av varenda rotusling i rabatten. 

Entré för Mandragoran! För något år sedan sågades den jäms med fotknölarna (även om Mandragoror inte är kända för att ha just sådana). Tyvärr visade det sig att den mest svårbekämpade delen låg i beredskap under jorden. 

Kampen blev lång och smutsig. under ett kritiskt skede vacklade viljan hos våra hjältar och funderingar på reträtt fanns. Men plötsligt vände krigslyckan och ett segervrål hördes över nejden när den livlösa rothärvan slets fram ur dess gömsle. Mandragoran var död!!!

Centimeter för centimeter fortsatte framryckningen.Varje ö av motstånd isolerades och vändes upp-och-ner innan spadens skoningslösa huggande skickade även dessa ogräs till det stora ogräslandet i Himlen (eller den svavelosande komposten i H-vetet om det varit elaka ogräs...).

Förlorarna efter dag I

Skymningen avbröt kampen efter den första dagen. 4 meter vunna - 62 meter kvar...

Segra eller dö!

Myrornas krig

Detta begrepp betyder sannolikt ingenting för alla under 20 års ålder, men vi gamlingar minns vi med visst vemod hur bilden försvann vid sändningarnas slut och det karakteristiska brusande ljudet hördes och bilden byttes mot ett svart/vitt flimrande.

Ärligt talat så var detta spännande i ca 5 sekunder och sedan ledsnade man och slog av TV ´n...

Lät mer spännande än det var...

Idag var däremot spänningsnivån på topp när myrornas krig utkämpades hemma hos mig.

Upprinnelsen till detta är undertecknads  oförmåga att kasta saker. När vi byggde garaget blev det ju över en hel del blandade brädor . 

Dessa kan man givetvis inte kasta eftersom de "kan ju vara bra att ha...". 

Den fantastiska planen blev då att lägga denna brädhög under en presenning och sedan ignorera den i sisådär 3-4 år...

Konstigt nog så visade det sig att trots min fantastiska presenning så fanns det tydligen en viss mängd fukt därunder som med hjälp av temperaturväxlingarna under åren gjort att brädorna möglat, murknat och blivit allmänt sett oanvändbara. 

En kärra hyrdes och en Lördag viktes för sopkörning.

Detta kanske inte precis låter som en Spa-weekend, men hade varit någotsånär OK om inte en viss komplicerande faktor funnits.

Eller snarare ungefär en miljon komplicerande faktorer...!

Myror.

Massor av dom.

Mitt i min hög med brädor hade någon initiativrik myr-drottning valt att anlägga en riktigt maffig myrstack!

Jag kan direkt avslöja att myror inte tycker så väldigt mycket om sådana som angriper deras stack - inte ens när det är ägaren till marken som dom olovandes ockuperar som gör det.

Det hela urartade rätt fort i ett slags förvuxet plockepinn där undertecknad försökte dra ut brädor utan att rubba alltför mycket av myrstacken (som givetvis var dömt att misslyckas eftersom den var byggd inuti och runt brädhögen... ).

Varje bräda som jag fick lös var alldeles nerlusad (nermyrad..?) med ordentligt irriterade myror. 

Sedan sprang jag så snabbt jag kunde till min hyrda släpvagn och slängde av brädan där för att slippa bli levande äten av de små otäckingarna.

Ett klassiskt spel - gick uppenbarligen att vidareutveckla...

Arbetet måste sett ganska intressant ut. För att göra det hela lite mer intressant hade jag dagen till ära valt att klä mig i kortbyxor och kortärmat - OK jag tänkte mig inte för! 

Detta inverkade negativt på arbetet eftersom jag förutom att bära brädorna också då och då måste svära, göra små krumsprång i sidled samtidigt som jag försökte sopa bort en massa myror som jobbade intensivt med att gnaga av min fot från benet. 

Med båda händerna upptagna fick detta ske med den fria foten och  - tja - ni inser kanske hur gracilt detta såg ut...

Efter att ha lastat detta så bar det iväg till återvinningscentralen. Eftersom jag var ganska säker på att man inte hade en container för att återvinna myror, så tänkte jag helt fräckt lämpa alltihop i trä-containern.

För att minska myrmängden körde jag så fort det bara gick för att om möjligt blåsa bort en del av myrorna i alla fall. 

Ännu en flopp...

Det enda som detta gjorde var väl att göra myrorna ännu mer förargade.

Hur ser man om en myra är arg eller om den bara vill leka...?

Återvinningscentralen var inte helt olik en myrstack den heller. Där var en sanslös röra av bilar, släpvagnar och människor med varierande grader av organisations- och samarbetsförmåga som rusade runt med olika sorters skräp för att hitta rätt låda att kasta det i.

Efter att ha parkerat ca 40 meter från den plats jag skulle slänga mina brädor så gjorde jag mitt bästa för att öka förvirringen ytterligare. 

Jag fick väl en och annan förundrad blick (och ett och annat ont öga...) när jag rusade runt med mina myr-brädor. Jag antar att det var svårt att förstå varför det var så förtvivlat bråttom för den där märkligt klädde människan att kasta sina stackars brädor. 

Som bekant syns ju inte myror så väldigt bra på avstånd.

Sen var det bara att göra om samma tripp ett par gånger till...

Slutsummering.

Inga (mänskliga) dödsfall

Ett inte oansenligt antal bett från myror (varav minst två på relativt besvärande ställen...)

Inga kompisar på återvinningscentralen

En rejält försämrad Karma pga förstörd myr-facilitet samt omkomna innevånare.

Lärdom inför framtiden: SSD (Släng Skiten Direkt!)