Sabeldansen - slutet

Väntan är över. Till slut har man då nått sin arbetsplats på operationsavdelningen, fast då som off...öhhh... patient. Här följer fortättnngen (och avslutningen...) från "In i (eter)-dimman"

Efter den lilla haltande, hoppande, hukande och försökhållauppbyxornameddenfriskahanden-marschen genom korridoren som jag tidigare nämnt, hamnar man på ett förberedelserum. Förhörsrum borde vara ett bättre namn! 

Förhör/förberedelse inför operation

” Ta av dig kläderna och ligg ner!” Säger den grönklädde förhörsledaren/ anestesisjuksköterskan Om man blundar kan man faktiskt föreställa sig en storvuxen Nazist med läderrock sägandes detta...

"Haru ätit nått?” De flesta inser vid denna fråga att om man erkände att man precis satt i sig en påse med gelé hallon i väntrummet samt en stor påse potatischips, skulle sannolikt viss försening uppstå. Svaret blir naturligtvis "Nej".

” Personnummer och namn!”. Bara att tala sanning.

”Äru allergisk?” Här känns det som en bra idé att undvika skojiga skämt om allergier mot frågvisa människor eller vassa knivar...

”Haru några lösa tänder i munnen”. Var man inte vettskrämd skulle man kunna bli en smula irriterad på denna närgångenhet...

” Haru metall inopererat eller någon piercing?”  -  Ljuga eller tala sanning, ljuga eller tala sanning...... Bäst att tala sanning eftersom dom säkert kommer att kolla ändå...

När dessa frågor avklarats utan att man diskvalificerats upptäcker man det sofistikerade kvalitetssäkringssystemet på Operation. Dessa frågor upprepas nämligen av andra personer som plötsligt dyker upp från olika håll och kanter! Nån form av doktor knatar in, läser journalen i 3 sekunder och frågar ånyo om eventuella allergier. 
Andra intreserade av mitt immunsystem och dess funktion visar sig vara hon som tvättar min smutsiga hand, en maskerad människa i regnrock och rånarluva och till sist en suspekt individ som kallar sig ortoped. 
Den sistnämnda frågar dessutom vilken operation som det är tänkt att han skall utföra – inte helt förtroendeingivande... Även piercingavsnittet hinner kompletteringsutredas av olika personer vid ett par extra tillfällen.

Jag kanske fick lite för mycket pre-medicinering...
(Hoppas jag!)

En intressant iakttagelse som patient är det perspektiv som man ser all personal ur. Alla tenderar ju att luta sig över patienten. Har ni egentligen tänkt på hur ni ser ut ur den vinkeln? Damerna tenderar t.ex att bli väldigt....generöst tilltagna ovanför revbenen...  Man ser också härifrån nästan hela vägen in till bihålorna. Personal som alltid vill se (extra!) bra ut kanske borde fundera på att skaffa en näshårstrimmningsapparat...

Det enklaste sättet att komma runt dessa problem är att snabbt som ögat sno glasögonen av de som har dessa och annars får man se till att snabbt dra ner patientmössan över deras ögon...

En kul effekt inträffar när Op-syster (steriltvättad) ska hälsa på stackaren på bordet. Man ligger där och tittar i taket och plötsligt kommer ur underkant i blickfånget en maskerad individ med händerna i vädret. Då kan hon i vissa fall (givetvis extremt sällsynta fall...!) påminna om figuren till höger...

Taket. Ett kapitel i sig. Som tillfälligt utsatt för sjukvården kommer plötsligt denna Arkitektoriska detalj i fokus på ett sätt som man inte trodde var möjlig.
 I normala fall struntar man ju ganska högaktningsfullt i både dess utseende och utformning. Det kan ju i och för sig vara bra att ha ett om det regnar ute...

Men nu plötsligt finner man sig liggandes på rygg i diverse situationer. Man är dessutom försedd med en ansenlig mängd tid att detaljstudera taket och dess accessoarer. Spontan sammanfattning: fantastiskt tråkigt.

När man blivit inrullad på operationssalen blir taket något mer intressant. Plötsligt ser man det håligaste taket man någonsin träffat på. I sitt stilla sinne undrar man då om man inte på en operationsavdelning hade råd att anlita en vettig plåtslagare som kunde fixa detta. Inte undra på att det är skitkallt på salen med alla dessa hål! 

Nej- det hänger inga av dessa på operation.
Dock liknar ventilationen i taket en sådan
här alldeles för mycket...!

I taket hänger också ett par andra besynnerliga saker. Två prylar som mest liknar utomjordiska farkoster. Om dessa dessutom är tända och patienten fått rätt sorts pre-medicinering så har man absolut en närkontakt av 3´e graden....

Fram med proberna!

Punktutsug säger ni...?

Rakt ovan huvudet finns också det som väldigt mycket liknar ett stort duschmunstycke från 30-talet. Man ligger där och håller tummarna för att eventuell vattenbegjutning från detta kommer att ske när man drogats så mycket att man struntar i vilket.

När tiden närmade sig sövning kom plötsligt en hel armé gröna människor från alla håll och kanter och började sitt värv att fixera mig till underlaget. Eftersom det uppenbarligen inte räckte med en rejäl rem över knäna, placerades också en mängd mindre sladdar på olika delar av kroppen. Dessa fästes medelst surrning till bordet och omöjliggjorde vidare försök till rörelser (och flykt...). 

Vissa kan känna sig lite yra

”Nu skaru sova” säger den grönklädda.  99% av de som får narkos upplever själva insomnandet som en ganska behaglig upplevelse, givetvis hör ju jag då inte till den delen av befolkningen...
"De här kan kännas lite” Någon form av vätska injiceras och det som initierade ibland kallar för ”Ett visst obehag” känns. För vanliga dödliga kan detta väl beskrivas som en Berg-och-dalbaneåkning i ösregn morgonen efter en ovanligt promilletät kväll på krogen. 

Förutom denna susning kändes också en känsla som kanske går att beskriva som ett gäng arga mullvadar gnagandes på samtliga nervrötter i ryggens nedre halva kombinerat med ett skruvstycke av äktsvenskt stål ,applicerat över nacken, åtdraget av en bastant östtysk kulstöterska.

 Upplevelsen fullbordades av en svidande sensation i armen, ungefär som om man valt att injicera en blandning av Väteperoxid och svavelsyra i nämnda arm. Sedan in i dimman... 

Efter en period av behagligt ingenting, börjar sedan en och annan hjärncell förvånat ruska på sig, knacka sin granne på axeln, och fråga vad som händer. Eftersom övriga exemplar av dessa celler fortfarande är i full färd med att göra ingenting, får hjärncell nr 1 inget vettigt svar. Dock verkar de cellerna som administrerar hörselorganen ha en något bättre arbetsmoral eftersom de tolkar något som låter som en röst. ”Ligg ner!” ”Nej – Ligg ner! ” Du får inte gå upp!” ”En rörelse till så stryper jag dig med syrgassladden!”.  Nytt mörker när Hörselorganisationen bestämt sig för att följa sina kamraters exempel och koppla av ett tag till.

Författarens hjärnceller - en stilstudie

Plötsligt (eller snarare mycket, mycket gradvis...) infinner sig viss medvetenhet. 

Jag är!

Vad är jag? 
Hur ont har jag?

Varför står det ett antal uppvakningssystrar bredvid min säng och ser mycket, mycket irriterade ut? 

Efter lite till funderande och försök att lossa slangen till Syrgasgrimman som på nått konstigt sätt hamnat 3-4 varv om halsen, börjar en insikt gry om att man kanske ska hålla en låg profil på UVA, eftersom man uppenbarligen inte varit någon mönsterpatient. Efter att nästan slagit sig medvetslös vid ett försök att klia sig i näsan, upptäcks en högerhand packeterad i gips. Snyggt men inte särskilt praktiskt...

I samma ögonblick som man verkar kunna kommunicera på ett någorlunda adekvat sätt med omgivningen, bestäms det att man är färdigbehandlad och inte längre är ett problem för sjukvården. Tack och hej - och så står man ånyo på gatan utanför sjukhuset och känner sig lite vilsen, men ändå glad att det verkar som någotsånär rätt kroppsdel opererats samt att man är tillräckligt frisk för att orka notera hur jäkla ont man har...

Detta vittnesmål innehåller åsikter färgade av smärta, medicinering, lätt skamsenhet och aggression jäntemot det mesta. Pyttesmå överdrifter kan ha slunkit sig in i texten. 
Alla eventuella likheter med personer, organisationer, verksamheter och Landstinget i Värmland är självfallet helt slumpmässig och torde kunna lämnas utan åtgärd.

/ Daniel  (reformerad sjukling)