Organisations - ut, av och inveckling

Vördnadsvärda samarbetspartners!

Vi är ju nu som bekant inne i ett avgörande skede på avdelningens nya organisation. Så här i elfte timmen kan det vara på sin plats att minnas tillbaka på hur organisationen tidigare förändrats. Allt detta i syfte att åstadkomma den slutgiltiga, optimala organisationen som i ett slag för alltid kommer att lösa alla ekonomiska, sociala, materiella, andliga och hälsomässiga problem som divisionen dras med. Dessutom hoppas vi att den ska strama upp huden på alla rynkliga och ge tunnhåriga håret tillbaka samt att alla personalens bilar skall få halverad bränsleförbrukning…

I ursprunget, då Vår Operationsavdelning fortfarande kallades för Hrmffa Haaa och låg inkvarterat i en grotta på Segmon, styrdes all verksamhet av den ansvarige kirurgen. Den tjänsten innehades av den Neanderthalare som var begåvad med den största klubban (en sedvänja som har hängt med sen dess…). 

Personalstyrkan var då ganska liten och bestod av … Tja – Kirurgen. Verksamheten var initialt ganska begränsad och bestod mest av primitiv neuro-kirurgi. Organisationsfrågor hade då en ganska låg prioritet.

I och med att avancerad forskning tagit fram metoder som åderlåtning och Igelbehandling gick sjukvården in i modernare tider. Kirurgi och ortopedi utövades numera av olika individer (en med kniv och en med såg). Detta tvingade fram en komplicerad organisation där dessa två fick komma överens om vad som skulle göras.

Detta var ingen hållbar lösning eftersom dödligheten bland dessa yrkesgrupper blev för hög. Förhandlingarna blev oftast korta och blodiga. Det bästa med denna period var att ena parten oftast var 100 % nöjd med hur förhandlingen gick.

Rekryteringsproblem gjorde att man fick införa en ny yrkesgrupp i sjukvården. En som stod emellan och medlade mellan de som bestämde (och då naturligtvis fick ta emot de obehag detta innebar…). Man behövde en lätt ersättbar yrkesgrupp med stor kapacitet att ta emot skit (och våld…).  Man uppfann Sjuksköterskan.

En lågkalori-variant av Blicken...

Efter några generationer fann de som numera kallades för doktorer, att man begått ett ödesdigert misstag. Det som hade verkat vara en så glänsande bra ide, hade blivit en katastrof. Sjuksköterskan hade tagit över bestämmandet! Den biologiska och sociala urvalet hade avlat fram en sjuksköterska som kunde ta emot åsnelass med skit och som kunde absorbera lika mycket våld som en bataljon med yrkessoldater. 

Dessutom hade hon vidareutvecklat ett välkänt kvinnligt vapen – Hon kunde ge BLICKEN! 

Denna naturkraft som kunde förvandla en 150 kg Björnjägare till en dallrande hög med gelé. Som en parantes kan sägas att vi (få men tappra…) män som dristas oss in i detta yrke, aldrig lyckats lära oss denna blick trots timvis av tränande framför spegeln. 

Efter diverse ut- och invecklande hamnar vi sålunda i 30-talet. Efter mycket hårt arbete har Riktiga Män med stora muschtacher, återtagit en del av ledningen i organisationen. Verksamheten har flyttat in i stora stenhus och Eter-dimman ligger tät i korridorerna. 

För att hålla de uppkäftiga sköterskorna på mattan har man ordnat med rejäla terapiarbeten åt dom, som att vika kompresser, sy förband, knäskura tak och polera doktorsträskor. Kirurgen är tillbaka i toppen och numera har han också en svans bestående av en mängd Smådoktorer som sköter om diverse småsaker (typ arbetet).

Efter några år uppenbarades ett problem. Eftersom doktorerna hade en mängd mer akuta problem att hantera (baler att gå på, portvin att dricka, kravatter att välja) uppstod problem att hålla isär den medicinsktekniska utrustningen på operationsavdelningen. Denna bestod vid denna tidpunkt av:

Sovsidan: Etermask och Flaska med Eter

Knivsidan:  Kniv, Peang, Nål, tråd.

”Vi måste ha någon som sköter om allt detta!” tänkte någon obetänksam läkare som glömt sin historia. I ett moln av svavel och eld skapades Operationssköterskan och tätt efter henne Narkossköterskan. 

Teologer och Doktorer har under många år debatterat varifrån dessa varelser härstammar och vilket av alla helveten som är deras rätta adress. Deras ankomst var i alla händelser början till slutet för de enkla organisationerna. Hädanefter blev allt bara svårare och svårare.

Ni har alla träffat henne, eller hur...?

Under en mellanperiod försökte doktorerna hålla kvar kontrollen över operationsavdelningen. Man införde en Ubersjuksysterkommendant som skulle sköta det tråkiga vardagsarbetet medan Avdelningschefen (Kirurgen) skulle ta hand om tänkandet. Alla som träffat en äkta gammal Uberschwester (eller en kirurg...) skrattar högljutt åt denna bisarra tanke  

Efter denna parantes insåg doktorerna att slaget var förlorat och gav upp kontrollen av avdelningen. Man insåg dessutom att det var roligare att strunta i hur det fungerade och istället bara kunna komma dit och skära lite. Detta inpräntas fortfarande i nya doktorer under utbildning när dom tycker att det är jobbigt att inte få göra som dom vill.

Under 60 talet ersattes Eter-dimmorna med dimmor av andra substanser som numera finns klassade i olika register med tillhörande straffsats. Man införde på operation en ny och mjukare ledningsfilosofi. Man införde ett samtalsråd som diskuterade alla beslut sittande i en ring och gav sedan det man kommit fram till som ett förslag till övriga. 

Man inledde alla dagar med en kollektiv grupp-kram och hängde plych-skynken längst väggarna. Pärl-draperier var obligatoriska vid ingången till op-salen. Numren på varje op-sal togs bort och man gav dem istället namn som: Svamp-fältet lyckan, Gröna mjukheten och Månvindssalen.

Efter denna mys-pysiga era följde den effektiva 80-tals modellen med specialisering. I toppen på denna extremt hierarkiska organisation satt Avdelningschefschefen som bara pysslade med att chefa över sina underchefer. Varje underlydande chef ansvarade för sitt område, och BARA för sitt område. Lönechef, personalklädeschef, mötesanordningschef och chef för blandade skruvar på ortopeden var några exempel på befattningar. 

Sjuksköterskor och undersköterskor var naturligtvis organiserade på liknande sätt. Nålsättare, intuberare, patientpratare, bårdragare, uppackare, genitaliainklistrare, knivframräckare och cuff-luft-insprutare ilade fram mellan salarna för att utföra sin uppgift. Detta system krävde ju rätt mycket folk, men jädrans vad bra genitalia var packeterat på patienterna samt hur exemplariskt påfyllda alla cuffar till tuberna var...

I nuläget har vi en organisation som utvecklats i övergången mellan det Stalinistiska Sovjetunionen och det halvdemokratiska Europa. Man använder Delat Partnerskap i stor utsträckning. Tanken är att man då inte behöver känna pressen att fatta beslutet själv och har alltid någon annan att hänga om det blir fel.  För att göra underlydande personal delaktig har man utvecklat ett system med tankeutbytande som man kallar för MÖTEN. Detta intressanta fenomen tillgår som följande:

En helt orelaterad bild...

Slumpvisa människor kallas till en plats (med fika…) på slumpvisa tider. 

Man väljer ett ämne (valfritt) 

Detta diskuteras under några timmar (kisspaus i mitten). 

Papper skrivs (många). 

Man avslutar mötet, kör papperen i Tuggen och glömmer allt och går vidare till nästa möte.

För att hålla cheferna sysselsatta har man också CHEFSMÖTEN. Dessa fungerar på exakt samma sätt men är lite längre, kaffebrödet är godare och man sitter i skinnfåtöljer.

I sann demokratisk anda kallar numera cheferna också personalen till en annan form av möten. Skillnaden jämfört med de Möten vi beskrivit tidigare, är följande: Inget fikabröd, mer folk, sämre akustik. 

En särskilt populär form är det s.k APT mötet. Detta läggs så sent som möjligt på Fredag kväll för att personalen ska få så mycket tid som möjligt att under arbetsveckan fundera ut bra synpunkter på det ämne som ska avhandlas. För att få personalen att bli maximalt engagerad genomförs detta möte i en sinnrikt konstruerad mötesanläggning (som av en händelse också används som lunchrum) med några mycket karaktäristiska hjälpmedel:

• En Bi-Spatiell rumskonstruktion: Mötesledaren samt del av deltagarna i ena delen av lokalen och delar i den andra. Denna briljanta lösning möjliggör en spännande variation på ljudvolymen som varje individuell deltagare exponeras för, och därigenom påverkas hörselsinnet på olika sätt. Denna variation (Mistlursvolym för de längst fram och ”fluga-landar-på-kodynga- duns-ljudvolym för de längst bort), gör att spännvidden på åsikter stimuleras. 

• Audiovisuella hjälpmedel: Genom att använda en Over-head apparat som projicerar en så förvrängd bild att deltagarna tror att dom rökt illegala substanser, gör att uppmärksamheten skärps till det yttersta. Stimulantia-beroende problemlösningscenta i hjärnan stimuleras härvid i stor utsträckning. Detta kan jämföras med hur lätt det är att lösa världsproblemen efter att man druckit 3 öl, 2 snaps och en dunk hemkört… 

• Gluteus-maximus stöd. De s.k ”stolar” man placerat deltagarna på, uppfanns egentligen av den Spanska Inkvisitionen för att tvinga fram bekännelser ur tjuriga hedningar. Denna lätta smärtsensation som infaller efter ca 25 sekunder, låter deltagaren förstå att man fortfarande finns i den hårda verkligheten och frestas därför inte att sväva iväg med alltför vidlyftiga ideer. Dessutom går det inte att undfly mötet till sömnens rike (utan narkosmedel i alla fall…). 

• Plirrande ljud: Slumpvisa mötesdeltagare förses innan mötet med olika former av telefoner.  Dessa rings sedan upp enligt ett föruträknat system. Dessa glada trudelutter i olika volym från olika platser i rummet gör deltagarna glada och frimodiga. Dessutom sker en uppmärksamhetsväxlig då deltagarna försöker gissa sig till vad personen i andra änden på linjen säger (det är inte ett problem att höra personen i rummet, eftersom alla med en sådan telefon är tillsagda att tala med så hög röst som möjligt. Det sistnämnda är naturligtvis för att undvika spekulationer och skvaller. 

• Mystik-ljudmaskin: För att hålla deltagarna i en hälsosam ovisshet låter man ibland det komma ett högt, sörpel-liknande ljud från köket. Detta varieras ibland med ett lätt vinande eller i vissa fall med ett ljudligt ”Pling!!!”. Dessa ljud är ovärderliga för ett bra möte.

Inför den framtida organisationen finns många tankar. Man sneglar mycket på den privata sektorn där man dras med ett beklagligt produktions, kvalitets och ekonomikrav. I landstinget har man som tradition tidigare alltid kunnat arbeta med Svarta hål utan att gå i konkurs, men man är lite orolig för att detta inte alltid kommer att gälla. Termer som ”Lean Production” används flitigt i den privata sektorn för att man ska kunna optimera produktionen. Landstinget lutar istället åt att införa termen ”Mean Produktion” eftersom man blivit less på allt pjoskande. Denna modell är lite av en återgång till den fundamentala kärnverksamhet som de första kirurgerna i Segmon-grottan strävade mot.

Kirurg: -” Vill skära!”

Sjuksköterska till Patient: - ”Ligg still – Kirurg skära!”

Sjuksköterska till Kirurg: - ”Skär!”

Kirurg: ”Skära!!!!!!!!”

Sjuksköterska till UVA: - ”Skurit!”

Det här kan svida till lite...

Ska det behöva vara krångligare än så?

/ Daniel  (Kuvad bakom skynket)