De flesta av oss betraktar nog vår arbetsplats som en i stort sett harmlös instans dit man går några gånger i veckan, gör grejer i sin lilla bubbla och går sedan hem för att sedan kvittera ut lite (lite, lite..) pengar i slutet av månaden.
Den har dock ett annat ansikte som man bli varse om man får betrakta den från en annan synvinkel (dvs liggande på skärbrädan...).
Undertecknad drabbades för en tid sedan av ett anfall av Galopperande Hjärnbrist. Denna åkomma har en mängd olika symptom, men i mitt fall renderade den ett brutet ben i mellanhanden. Detta förvandlade mig raskt från en högt aktad samhällsmedborgare och viktig kugge i sjukvårdsmaskineriet, till en parasiterande ivägenvarande problemkälla och propp i dagsprogrammet på Operation... En del intressanta företeelser noterades under min väg genom sjukvårdens matsmältningssystem...
Historien börjar på Akutmottagningen. Eftersom jag inte nämnvärt besväras av funderingar kring etik och moral kunde jag utnyttja min hustru och skaffa mig en stor, fin, högupplöst och nytagen bild av min högra hand. Denna visade någon form av skavank som Akutmottagningen borde titta på. Med raska steg gick jag dit med min blänkande bild under armen (eller snarare någonstans i Cyberspace...). Min förhoppning var ju naturligtvis att detta enkla ärende inte skulle behöva ta mer än sisådär 20 minuter max (Jo – Tjena !!!...) Akutmottagningen är ju känd för många saker, men en blixtsnabb handläggning av subakuta patienter hör inte till dessa...
Man kan inte mer än beundra den person som konstruerat Akutens väntsystem. Utan detta finurliga system skulle man kunna förvänta sig dagliga upplopp och en konstant brinnande akutmottagning.
För er som inte haft förmånen att få besöka denna instans kan jag ge ett litet sammandrag om hur flödet (eller vad man nu ska kalla det...) fungerar. Alltihop inleds med att man på något sätt anländer till den Neonljusbelysta dörren märkt Akutmottagning. I sina TV-förstärkta fantasier tror man att där bakom väntar en hel armé med sjukvårdspersonal som brinner av iver att befria nästa patient från dennes problem. I verkligheten fungerar det dock lite annorlunda...
När man med sina sista krafter släpar sig genom dörren möts man av ...- En könummersautomat! Japp!!! Röd och blänkande sitter den där på väggen och myser. När man något förvånad tar sin lilla lapp ock läser denna kommer kalldusch nummer ett – Den siffra du har i handen och den som står på den elektroniska tavlan på väggen liknar inte på något sätt varandra. Den du har i handen består av avsevärt fler siffror än motsvarigheten på väggen. Nåja, tänker du. Den här kön måste väl gå fort eftersom det faktiskt är en akutmottagning. Tänk så fel man kan ha... Omgiven av Halta och Lytta i olika stadier av sjukdom, slår man sig ner (eller faller, rasar, kollapsar...) i det som vi för ros skull kan kalla för väntrum I.
Som sjukvårdspersonal är väntan detta Pinans rum, en alldeles för spännande upplevelse. Man sitter konstant och håller tummarna för att inget av de extremt sjuka människorna där plötsligt skulle bestämma sig för att få ett hjärtstopp eller liknande så att man skulle känna någon slags moraliskt betingat tvång att ingripa. Något annan som ens tillnärmelsevis liknar sjukvårdspersonal går inte att se. Efter att ha blundat för en mängd uppenbart livshotande krämpor och stängt öronen för ett batteri av ljud som egentligen skulle krävt omedelbara medicinska insatser, sammanfaller den numera svårt nötta och gulnade papperslappen i din hand med den på väggen. Omhändertagandet kan börja!!! eller inte...
Efter 3 snabba timmar har man så nått fram till Station nummer I: Registreringen av att du faktiskt finns på sjukhuset. Efter diverse pappersarbete (och en liten sonderande fråga vad man önskar botas från...) motas man iväg till nästa plats: Väntrum II. Precis när man passerar ut från Vänrum I, kan den som begåvats med syn som en Falk se en Notis på väggen och en liten knapp.
”Patienter som trots sin uppenbara brist på acceptabel sjukvårdsutbildning och erfarenhet inom nämnda arbetsområde, likväl anser sig lida av en sådan åkomma, syndrom eller tillstånd att kränkande av vår rättighet till en dräglig arbetsmiljö anses oundgängligt för att säkerställa enlighet med begreppet överlevnad, må aktivera nedanstående signalhjälpmedel medelst nedpressande av den rektangulära upphöjningen.” Jag tror att en översättning till svenska skulle lyda: Håller du på att dö, tryck här.
Även fast man vet bättre, känner man när man kommer till Väntrum II fortfarande ett visst hopp om en snar träff med en Doktor i vit rock som kan lösa all dina problem och som dessutom assisteras av den vänast tänkbara sjuksköterska som kommer att tillse att ditt behov av Omvårdnad säkerställs... Naturligtvis grusas denna förhoppning ganska omgående. Efter några timmar inser man att tiden sannolikt stannat lokalt i denna del av universum. Det enda som händer är – just det – INGENTING!
 |
| Endast fantasin sätter begränsningen för vad man kan roa sig med... |
Det positiva med denna plats i sjukvården är att man blir ganska kreativ på att hitta saker att göra. Man detaljstuderar all medhavd utrustning (ungefär som en skeppsbruten på en öde ö....) för att hitta minsta flaga av underhållningsvärde. Någon timme går åt till att hitta dolda meddelanden i ett gammalt Ica-kvitto. Ännu en när man med sina skosnören övar sig på att knyta en trippel Pålstek och en Kärringknut DeLuxe. Som en sista åtgärd kan man också kontrollräkna delar av sin anatomi...
 |
| Skulle inte tro det, va...! |
Eftersom man i detta läge oundvikligen lagt sig till med en viss cynism, genomskådas detta trick rätt snabbt. Det är naturligtvis bara ytterligare ett väntrum där man ska försöka sålla bort de ovanligt tjuriga, som inte redan valt att lämna sjukhuset i vredesmod för att försöka bli friska på annat håll. Det fina med detta Rum är dock att här finns det leksaker som man kan roa sig med. Syrgasanordningen och sugen, kan roa den kreativa en god stund. När man tröttnat på det kan man testa olika liggställningar och inställningar på britsen. Genom att leta igenom golvet kan man med lite tur hitta rester från föregående patienter, som t.ex lite piller, en sönderklippt jacka, tandproteser, kryckkäppar och kanske till och med en Allers veckotidning från 1976.
 |
| Design, form, färgval, typsnitt och ett vinnande produktnamn. Man måste bara ha...! |
Eftersom man nu börjat anse att det är dax för lite valuta för pengarna, genomsöks skåpen på rummet enligt samma system som gäller på chartersemestrar till Kanarieholmarna: Stjäl allt som inte är fastspikat! Detta fastän genomsnittspatienten inte har något större behov av 400 tungspatlar, och knappast heller av tre extrastora flaskor av ACO Glidslem (även om detta kanske kan diskuteras...).
I detta stadium har man reducerats från en (någorlunda...) fungerande mänsklig varelse till en dreglande (trots total uttorkning...) spillra till människa vars sista rest av vett fullständigt försvunnit. Man förstår varför så många journaler på akuten innehåller frasen :” Ej orienterad till tid och rum”. Tacka tusan för det! Finns inte en plan i Världen att minnas sådant finlir som vad man heter efter denna mentala ångvält!
Sedan följer en drömlik sekvens där man inbillar sig att man faktiskt träffat en alldeles riktig Doktor. Jag säger inbillar sig eftersom man faktiskt inte bevisa att det verkligen hänt.
Följande händer (eller hallucioneras...):
Dörren öppnas och en vitrockad människa kommer in.
20 sekunders utfrågning av patienten (mig)
13 sekunders klinisk undersökning (kläm och känn)
Domen: Inget vi kan göra här, utan du kommer att bli opererad i morgon. Detta utläses: Grattis så jäkla mycket. Eftersom vi inte har en susning om vad vi ska göra med dig så kommer vi att skicka dig till ett gäng galna slaktare på ett annat plan – And may God have mercy on your soul...
Nästa medvetna minne bestod av att man plötsligt stod utanför akuten, kraftigt förvirrad, och undrade vad som egentligen hände...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar