In i (Eter-) dimman

Historien så här långt: Skelettskada hand. Väntan, väntan och lite mer väntan. På plats för skär-förberedelser innan lagning av handen skulle ske... "Operatio Pre-Op" heter den mer utförliga kverulationen kring detta som finns på ett annat ställe på denna blogg.

Nästa punkt inför den väntande operationen: Omklädning. Alla som någon gång haft kontakt med Landstingets kläduppsättningar inser snabbt att vad det än är för människa som väljer ut patientkläderna, så inte har hon valts för sitt sinne för estetik eller funktion... 

Nu vet vi alltså vad Lady GaGa gjorde innan hon
blev artist...!

Vi som arbetar på operationsavdelningen har alla sett den stackars prydliga äldre damen som hukande försöker springa ifatt en långbent narkossyster samtidigt som hon med herkuliska ansträngningar försöker få strumporna att sitta kvar över knäna. 

Detta akrobatnummer genomförs parallellt med att hon försöker undvika att den vackra vita patientskjortan fladdrar alltför mycket i fartvinden, och samtidigt svara på avancerade frågor kring medicinering, nutritionsstatus, oraltillstånd och kronologisk beskaffenhet. Som om allt detta inte detta var svårt nog har man ibland lagt till ytterligare svårighetsgrad i form av gipsade  exremiteter och en kateterpåse...

Undertecknad ekiperades med patientskjorta (kall, fladdrig och odefinierat otäck...), ett par av tidigare omtalade strumpor (mycket välperforerade...) och ett par bäbisblå mys-pys byxor från sent 70-tal. Av någon anledning saknade dessa resår i midjan, vilket jag försökte avhjälpa genom att vika dom ett par gånger i midjan. Denna övning blev sanslöst misslyckad och gjorde bara att byxorna blev för korta i benen vilken knappast gjorde den mode-mässiga upplevelsen bättre. Den friska handen blev av nödvändighet tilldelad uppgiften att hålla uppe byxorna. 

Några spaltmil skulle säkert kunna författas om de två accessoarer som är obligatoriska, fotplastpåsar och mössa. Jag väljer dock att bara ta med det allra mest uppenbara:

Mössa (blå). Funktion? - tja,. spontant skulle jag väl gissa på någon form av psykisk nedtryckning för att få patienten mer medgörlig. Få människor skulle få för sig att mopsa upp sig när man bär en så vansinnigt ful sak på huvudet. Med tanke på dess närmast 100% genomsläpplighet av i stort sett alla partiklar mindre än golfbollar, kan knappast någon hygienisk aspekt vara aktuell. För vissa patienter kan den dock vara bra att dra ner över ögonen för att i alla fall slippa se del av eländet...

Elaka narkossystrar skulle kunna ha riktigt kul med (handgipsade) polpatienter. - ” Nej, det får absolut inte sticka ut ett enda litet ynkans hårstrå, för se då drabbas du alldeles säkert av en tväreländig infektionsepidemi och alla kroppsdelar ramlar av en efter en innan du sen kilar runt hörnet” Sedan kan man säkert roas länge av patientens fruktlösa försök att med en hand peta in håret under detta oformliga stycke hålduk...

Mössa? Sko?

Blå plastpåse?

Fotplastpåse (sko, toffla, tossa, tosse, Tossebergsklättar ). Vad man än väljer att kalla dessa så är dom i grunden det som man på ren svenska kan kalla för "Helt jä***la ofantligt värdelösa"! Men vad kan man egentligen förvänta sig? Det är ju en stycke blå plast med ett resårband .Vore väl lite märkligt om de hade samma komfort som en riktig sko eller samma stabilitet som en Meindel-känga...  

Känslan är lite märklig efter en stund i dessa. En varm, klibbig känsla ungefär som (jag inbillar mig att det känns...) att kissa på sina fötter...). Efter en stund övergår detta till den kalla, fuktiga känslan av blöt plast. Man upplever också en gnagande aning om att man inte kommer att uppskatta odören när någon väljer att öppna denna ”Pandoras Ask” bland fotbeklädnader...

Ännu en dag, ännu ett väntrum... Efter att uppdaterat sig kring 2001 års skvaller via att antal tummade tidskrifter av ...viss journalistisk kvalitet samt att ha jämfört sina krämpor med diverse olyckssystrar och bröder kommer plötsligt ett visst tvivel angående fortsatt överlevnad krypande. 
Tänk om ortopeden i själva verket är en arbetslös Obduktionstekniker med agg mot Västerbottningar! Eller om Narkossyster är utled på traditionella narkoser och planerar att testa Asfyxianestesi med elsladd, hög-hög spinal, utblödningsnarkos med Iglar eller kanske helt enkel gå tillbaka till ursprunget och söva o bedöva genom en rejäl smäll över huvudet med en träklubba...

Grunderna i anestesi

Tvivlen slutar inte där. Tänk om det blivit ett datafel i Provisio och på planerad operation står det Bilateralt cerebral lobectomi, transanal näsreposition, Oblitteration av Gonader (trubbigt) eller någon annan operaton som man helst hade sluppit höra talas om... 

Tänk vidare om Op-syster nyss förlorat ett finger i faxen, misslyckas med instrumenträkningen och lämnar en Risslerbåge eller något annat otäckt instrument intaabdominelt! 

Operationssjuksköterskans (näst) värsta mardröm!!!

Precis innan man hunnit verkställa sin plan att springa för livet och hoppas att spontan benläkning är den bästa metoden, blockeras dörren av en grönklädd människa, hotfullt viftande med diverse papper.  - ”Daniel?” - Försöker se oskyldig ut.

”Daniel?” säger den gröne med något vassare tonfall. 

I detta läge är det bara att erkänna eftersom vidare trilskande sannolikt bara skulle innebära ett kort flyktförsök avbrutet av någon jaktnarkoskunnig människa. Med tur skulle det kanske bli en dos Ketalar intramuskulärt – vid otur 100 mg Muskelrelaxerande medikament i en kvaddel någonstans där Gud inte tänkt sig att kvaddlar ska läggas...

Så till slut Sanningens Ögonblick. Man passerar dörren in till Operationsavdelningen!






Slutet kommer i nästa del (jag lovar...)!