Manlighet och handväskor

- "Väldigt vad mycket saker du har i fickorna! -säger hustrun.

 -"Vaddårå" säger jag.

 - "Du har så mycket grejor som knappt ryms i fickorna! Så kan du inte se ut!"

- "joho"

- "Nej"

- "Japp"

- "Nej!"

- "jamen, jag kan ju köpa fler byxor med benfickor" säger jag hoppfullt.

- "Nehejsan, det blir det inget med"!

- "jo"

- "Nej"

- "snälla?"

- "NEJ"!

osv.

En sådan diskussion går att vinna, men det krävs skjutvapen eller motsvarande... Nu hade jag inga sådana till hands, så slutrepliken blev:

-Du måste köpa dig en väska att ha alla saker i!".

En väska.

En handväska...!

Blotta tanken på ett skaffa en sådan resulterade i att reptilhjärnan skickade en hord av panikslagna meddelanden vars samlade innebörd var "Nej, Aldrig, Glöm det, över min kalla döda kropp och kommer inte ens på skoj på fråga"...!!!

Bilder flimrade framför mig. Otäcka skräckvisioner av leopardmönstrade styggelser med guldkedjor. Hideösa monstrositeter i mintgrönt och rosa. Fruktansvärda tingestar med firmanamn och emblem högt och lågt. 

Prada. Gucci. Dolce å Gabbana. Ord vars innebörd var mig främmande men som ändå hjärnan kopplade samman med det ohyggliga som höll på att hända.

Åter till reptilhjärnan.

De flesta gifta män vet att i en diskussion mellan sin bättre hälft och Reptilhjärnan så förlorar den sistnämnda 136 matcher av 136 möjliga... Det skulle sannolikt inte spela någon som helst roll för utgången av diskussionen ens om reptilhjärnan var fastsatt i en reptil av modell Tyrannosaurus Rex...

Med sänkt huvud marscherade undertecknad mot väskaffären. Känslan var nog inte helt olik den när någon fransk aristokrat hasade mot sitt öde i Giljotinen, ivrigt påhejad av beundrande folkmassor...

Att kliva in i en väskaffär känns för övrigt lite grann som att tvingas besöka en underklädsaffär, som man ibland gjort i hustruns sällskap. Det finns helt enkelt inga neutrala ställen att fästa blicken! Underklädsaffären dignar av skojigga kreationer av spets, rysch, pysch och hål medan väsk-boden på motsvarande sätt är späckad med besynnerliga mode-acceccoarer med vissa förvaringsmöjligheter.

Det säkraste stället på underklädesaffären är hyllan med morgonrockar. Dessa kan man frenetiskt detaljstudera utan att känna sig som en ful gubbe i väntan på att man ska bli utslängd av någon elak väktare (vilket för all del nog snarast skulle vara en befrielse...).

Väskaffärens motsvarighet till morgonrockarna är nog resväskorna. Dessa är tämligen könsneutrala och man kan ägna en försvarlig tid till att öppna och stänga lock, dra i remmar och knäppa upp små fack vars funktion är höljd i mörker. 

Givetvis var ju även denna fördröjningsstrid helt meningskös och efter ett tag så var jag då ägare till min första väska av hand-modell. Hustrun gjorde tappra försök att försöka ituta mig att det inte alls var en handväska utan en "Messenger-bag"  som egentligen var riktigt frän och användes av massor av både yngre och äldre stört-coola killar... 

Jag är faktiskt inte född i farstun så den lätta gick jag inte på!

Så...

Nej - det blev inte denna...!

Jag har nu en väska att bära all min s**t i. En handväska. Jag slapp den leopardmönstrade och kom undan med en svart. Det ska säkert gå att vänja sig vid denna.

Som manlig sjuksköterska ligger man redan så lågt man kan komma i samhällets aktning, så en handväska gör nog varken till eller från. Vid min ålder kan man ju faktiskt också kosta på sig att högaktningsfullt strunta i vad folk tycker om en.

Nu är det bara att med bävan vänta på nästa sak som jag måste skaffa. Nästa gång ni ser mig civilt kanske jag bär på en moderiktig scarf eller en hatt eller kanske en liten chihuahua i en liten guldsele kring halsen...

Rock-bottom is the solid foundation on whitch i build my life...!