Idag gav jag mig i kast med den dolda, bakre delen av trädgården igen. Varför? För att jag kan!
Sommaren har ju innehållit nästan onaturligt mycket trädgårdsarbete (typ 3 ggr så mycket som under hela tiden vi bott här...). Om undertecknad skulle dela ut medaljer så skulle jag nog ge en sådan till mig själv för Tapperhet i Fältet... Hustrun skulle få en också. Fast inte lika fin som min...
Dagens övning bestod i en Reclaim-aktion. 8 kvadratmeter knölig, stubb- och slybemängd mark skulle återförenas med den perfekt välvårdade och minutsiöst skötta gräsmattan (host, host - harkel, harkel...).
En stor procentandel av samtliga livsfarliga trädgårdsskötselattiraljer begagnades. Träd sågades, mindre träd klipptes av, mans-högt gräselände liades ner, jox krattades, stubbuslingar höggs isär.
Som pricken över i, så togs gräsklipparen fram och hela området kördes över med denna. Detta säkert till grannarnas stora förtjusning. Det är nämligen så att om man kör över ett område som är ytterst knöligt, stenigt och dessutom nedlusat med stubbar, så hörs det smärre ljud när gräsklipparens knivar kommer i kontakt med underlaget...
Ärligt talat så är det ett ljud som nästan skulle väcka döda, men tack och lov bara nästan eftersom vederbörande sannolikt skulle vara duktigt irriterade om dom vart väckta från den Eviga sömnen av något dylikt..
Om jag bara hade haft en större gräsklippare skulle jag kanske kunnat slippa nästa moment (som inte var särskilt kul). Det var då att jämna ut marken lite med hjälp av en spade. Påminde lite om att gräva stå-värn i lumpen, och nästan lika skojjigt . Skillnaden var att i lumpen grävde man i den mest stenbemängda marken i Norra Europa och att det stog någon skojfrisk människa och kommenderade att man skulle flytta eländet två meter till höger när man till slut var klar med det... Den nivån av Rolighet kom jag inte upp i på min bakgård.
När detta var klart (och då menar jag klart med rätt kraftiga reservationer...!) såddes gräs och det vattnades. Den återtagna delen är fortfarande så pass ojämn att en någorlunda sansad förare av de flesta terrängfordon skulle tänka sig för ett par gånger innan man försökte forcera detta område, men det blev i alla fall bättre än från början.
Efter att ha gratulerat mig själv med en klapp på axeln så avslutades ännu ett kapitel i denna episka följetong i agrikulturellt fin-lir!
Jag kanske har en framtid som skogs-skövlare om man skulle råka bli trött på sitt vanliga jobb!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar