Shoppandets fröjder

När jag och hustrun var i Paris så passerade vi ju en del kända landmärken. Det var nått högt ståltorn som mest liknar en gammal järnvägsbro ställd på högkant, en stor kyrka med en massa sten-dj**ar högt uppe och ett stort, uppochnervänt U mitt i en rondell. 

Från den sistnämnda gick det jättemånga gator. En av dessa var en bred historia som heter Champs Elysees. Den riktiga stavningen innehåller en hel massa accenter, men jag behärskar inte att skriva så många sådana på rätt ställe så det får vara...

Vi tog oss en promenad längst denna gata och vi hamnade inne på en affär som krängde väskor, kläder och annat bös. "Hamnade" betyder att hustrun knuffade in mig, jag stretade emot men hon vann... Den hör  tydligen till en känd kedja, men eftersom man inte får göra reklam för produkter på Internet så kallar jag märket för Louisa Vuitto...

Ett helt orelaterat exempel
på en handväska

In kommer vi i en stor affär med massor av handväskor uppställda på hyllor. Runt hyllorna och på det som i Sverige kallas för Säljstationer - cirkulerade en hel hord med svartklädda företagsrepresentanter. 

Förutom företagsuniformen så var allihopa utrustade med en liten väska av samma märke som företaget säljer. Törs inte ens spekulera i vad dom hade i dessa...

Nu är ju jag inte känd för att överdriva   .....    men när jag säger hord så menar jag Hord! Dom hängde 4-5 stycken runt varje liten disk (det var många diskar...) och fler snurrade runt de presumtiva kunderna.

För mig som inte är insatt i väskbranschen är en handväska en handväska. Det är en pryl man häller en bunt andra prylar i om man inte har stora benfickor. En hundring skulle jag väl ge för en dylik... När jag började kolla runt på prislapparna funderade jag lite varför man hade priset i svenska kronor? Dyra var dom också! Då plötsligt slog det mig att priserna var i Euro!!! Jag hade kunnat köpa en ny bil för vad en del av dessa väskor kostade!

Började försiktigt dra mig mot dörren, men hindrades av att hustrun som hypnotiserad drogs längre och längre in bland skatterna. Inte nog med att dom hade väskor - nej, nej, nej - dom hade klockor, kläder , skor och juveler också! Jag vågade inte titta på de prislapparna av rädsla för att förvandlas till sten...

Något märkligt pågår här...

Längre och längre bort från friheten gick vi. Man leddes via trappor och gångar allt längre in. När man trodde att man var på väg ut igen, så hamnade man på platser som såg nästan exakt ut som de man redan varit på, men bara nästan... Den Minoiska labyrinten, Landet Oz, Underlandet eller kanske Silent Hill måste ha upplevts på liknande sätt.

Jag förväntade mig hela tiden att vägen skulle ta slut vid en kassa omgiven av väskbärande personal med automatvapen och en stor skylt där det stod att man måste köpa något för att bli utsläppt ur butiken... 

Tydligen hade butiksdesignern glömt denna lilla finess för plötsligt var vi tillbaka där vi började och med en snabb knuff fick jag ut hustrun och hoppade efter innan någon hann hindra oss!

Personalen vid kassa 2...?

En eloge skall ges till min hustru som utan protester (typ...) lät sig ledas till säkerheten utan att fått köpa den skinande vita väska som hon verkligen, VERKLIGEN ville ha. Hon insåg nog innerst inne att vi hade fått välja på väskan eller mat till hela familjen under ett år, alla räkningar samt ett par, tre utlandssemestrar...

Det var nära ögat!