Nu är det Tight!

Efter en liten springtur på morgonen så var jag tvungen att inse fakta: Mina trogna träningsbyxor måste pensioneras! 

Dom hade nått ett sådant stadie av sönderfall att till och med jag (som har en mycket hög tröskel för att tycka att kläder är för trasiga att använda) kände att jag faktiskt inte ville visa mig offentligt i dessa längre. 

Det är inte helt otänkbart att om jag använt dom 2-3 ggr till, så hade dom plötsligt kunnat upplösas till ett litet, illaluktande moln av svart damm...

Det var kanske läge att slänga dessa ändå...

Mot sportbutiken! 

Efter att en stund yrat omkring bland mer eller mindre märkliga klädesplagg avsedda för diverse aktiviteter fick jag kontakta en försäljare. Han visade väldigt lite förståelse för mitt önskemål om en vanlig, finesslös träningsoverall att användas till löpträning. Han var av en mycket bestämd uppfattning att allt löpande skall ske i något som kallas för löpar-tights. 

Japp - en dyrare variant av den gamla hederliga lång-kalsongen!

Kriget mellan våra viljor var ju egentligen över innan det hade börjat (särkilt när försäljaren fick bifall av min hustru som följde med som råd och stöd...) och plötsligt stod jag i en provhytt och fylld av tveksamhet testade dessa märkliga benbeklädnader. 

Jag visste ju egentligen redan att löpning är en materialsport så det var bara att svälja den obehagliga känslan av att man såg ut som om man glömt hälften av kläderna hemma...

Attans vad fort det ska gå nu...!

Det var bara mina snabba fötter, och det faktum att försäljaren distraherades av en annan kund, som gjorde att jag undkom utan att köpa motsvarigheten till tights på överkroppen - vad nu en sådan kallas. Jag (och världen...) är inte riktigt redo för detta än...!

Som nybliven ägare av Löpar-tights (med tillhörande kortkalsonger i funktionsmaterial givetvis...) så väcks ju en del funderingar.

Jag har ju alltid satt en ära i att inte använda alltför "fina" träningsutrustning. Varför? Tja, det har väl kanske att göra med att om man hasar runt bark-spåret i sönderfallande träningsbyxor från tidigt 90-tal och en gammal reklam t-shirt så har man ju liksom inget krav på att prestera något. 

Nu hamnar allting i ett annat läge. Har man på sig något så uppenbart specialdesignat för löpning som ett par Tights så kan man ju helt enkelt inte låta sig bli omsprungen längre (undantaget förståss andra löpare i Tights...). 

Det blir ju inte bättre av att man är en sån där person som inte längre kan springa 10 meter utan, GPS, MP3, ryggsäck och annat sånt där oumbärligt... Om man springer utrustad med sådana saker så MÅSTE man ju vara ruskigt snabb!

Så, nu väntar jag bara på att smärtan efter dagens träning ska avklinga så att jag kan börja använda mina nya saker. Jag ser fram emot de uppenbart positiva effekter som följer med dessa nyinköp:

• Luftmotsåndet när man springer med dessa byxor (?) måste vara i stort sett Noll, så någon motvind behöver man inte bekymras av längre
• Regn kan man strunta i också eftersom det helt enkelt inte finns någon plats kvar där fukt kan ansamlas
• Man bör också slippa det synnerligen obehagliga tillstånd som kallas för Infanteri-eld eller Babian-arsle. Dvs en synnerligen smärtsam rodnad på insidan av låren efter överentusiastiskt löpande eller gående...

Det som återstår att se är om jag vågar träna offentligt eller om jag måste vänta till mitt i natten och bara springa på folktomma grusvägar i ödemarken...

Endast en fluga...?

Idag hände det grejer på jobbet! Allting fortgick som vanligt på min operationssal till en stund efter lunch. Då noterade jag de vitt uppspärrade ögonen bakom munskyddet på en kollega och hörde en 

hes, skräckslagen stämma:- "En fluga! EN FLUGA!

Och mycket riktigt: Där under filtertaket surrade det omkring en alldeles ovanligt välväxt fluga.

- "Stopp och belägg!", säger nu ni som inte tillbringar stora delar av ert vakna liv på en operationsavdelning. "Vad är det som är så farligt med en stackars fluga...?".

Det ni måste förstå är att en fluga (eller andra småkryp på avdelningen) är riktigt, riktigt ovanligt obra! Det finns en hel yrkeskår därinne som förutom räknande till fem, instrumentframräckande och tankeläsning, vigt sina liv åt att utrota allt som inte är sterilt. Detta innefattar såväl mikroorganismer som vanlig smuts. En fluga är den fysiska manifestationen av allt som inte ska vara på en Op-avdelning!

Förutom att flug-eländet alldeles garanterat inte steriliserat sina små fossingar innan sitt besök samt att den ju tycks gilla att landa på ganska äckliga ställen, är den ju liksom ...Oregelbunden i sitt rörelsemönster och kan hamna ungefär vart som helst. Detta uppskattas inta av de som försvarar sina sterila områden till sista blodsdroppen (så att säga...). Dessutom är flugor ÄNNU svårare att få att hålla sig på avsedda platser i rummet än exempelvis Läkarkandidater, vilket kan vara nog så arbetskrävande...

Överflödigt är väl att säga att fokuset flyttades från pågående operation till denna objudna inkräktare. Skyndsamt opererades det färdigt, patienten rullades ut och Rond två i denna berättelse kunde börja. Jakten på flugan. "Ingenting görs på denna sal förrän flugan är död!" beordrade Ortopeden.

Inriktingen på verksamheten byttes från "främja hälsa och rädda liv" till "Utrotning av flygfän". Diverse knepiga tillhyggen letades fram, stegar hämtades och alla dörrar till salen hölls nogrannt stängda. 

Det hela hade gått snabbare om vi hade lyckats hitta avdelningens M134...

"The fly must die!"

Man skulle kunna tro att flugans dagar i och med denna satsning var räknade, men så var det inte! Detta flugexemplar visade stora likheter med Tom Cruise i "Mission Impossible". 

Den duckade undan slag, och gömde sig på finurliga ställen. Med blixtsnabba reflexer undkom den attacker från en hel armé av grönklädda fiender. Den förutsåg alla våra strategier och flög raskt mellan olika säkra platser. Jag svär att jag hörde ett illasinnat hånskrattande också...!

Plötsligt gjorde den ett sista flyktförsök. Den tog sig genom gallret in i ventilationen! Där satt det på andra sidan ett galler och gratulerade sig själv till att ha vunnit detta krig mot ett stort antal varelser som var sisådär 500 ggr större än den själv.

Men flugan hade inte räknat med en sak: På Operation slåss vi inte hederligt!

Jag tog till det slutgiltiga vapnet. En flaska med handsprit (med pump). Med risk för eget liv klättrade jag modigt upp på stegen som stod under ventilationsgallret i taket. Plötslig fann jag mig öga mot ögon med min motståndare. Den försökte undkomma, men jag var snabbare! Ett välriktat skott med Sterilium Handsprit översköljde Kreaturet och den föll handlöst mot golvet, långt under den. Desorienterad och förblindad hade den inte en chans att undkomma mina kollegor som avslutade denna episka strid med  ett 20-tal tunga slag med olika verktyg (kan också varit en hoprullad tidning, men jag vet inte riktigt...).

Segerrusiga efter denna stora seger gratulerade vi varandra. Men en otäck känsla fanns ändå kvar av att vi kanske vunnit striden men att kriget bara börjat. 

Det kanske finns fler flugor därute....

Ett liv i gips

Midsommarafton

Finns det något lämpligare tillfälle att diskutera byggnationsarbeten i vårt sovrum? - Nä, tänkte väl det...!

Igår tog jag mig i kragen och vek en ledig dag åt att gipsbekläda väggarna i sovrummet. Varför då? För att göra en lång historia kort så kom vi fram till att det var lättare inför tapetsering än att ta ner befintliga tapeter och göra underarbete på väggarna direkt.

Detta betyder INTE att det för den sakens skull är Enkelt och besvärsfritt att sätta upp gips! Det finns säkert personer av motsatt uppfattning, men dessa är inte en byggnationsobegåvad sjuksköterska...

Nåväl - planen var att skära gipsskivor i lagom stora bitar och sedan skruva fast dom så tätt som möjligt. Två saker försvårade denna i grunden geniala plan:

1. Geometri
2. Materialegenskaper hos Gips

Tydligen var det så att när mitt hus byggdes och tillbyggdes, var det andra paradigm som gällde avseende vilka vinklar som var att föredra. Nu för tiden använder man ju t.ex 90 grader som en slags referens. När man byggde mitt hus var det tydligen 86,3 och 94,7 grader som var norm (om man nu bekymrade sig om vinklarna över huvud taget...). 

Raka linjer var tydligen inte så populärt heller eftersom alla linjer liknar en översiktskarta över storslalombanan i Åre...

Oskärpan i bilden är avsiktlig och är till för att
man inte ska se eventuella skavanker i arbetet...

Gips. I mitt yrke tänker man nog mest på detta material i samband med hopsättning av brutna skateboardåkare eller olyckliga hästpassagerare efter kortare flygturer. Men det visar sig att det till stor del används i moderna byggkonstruktioner. Varför är för mig en gåta.

Gips-skivor är:

1. Otympligt. Stora skivor som har en närmast magisk förmåga att slå emot ömtåliga saker i huset, när man ska få in dom i rätt rum.
2. Ömtåliga. Mycket ömtåliga. Minsta lilla touch mot något renderar omedelbart ett krossat hörn på skivan. Böjer man den lite för mycket så går eländet av på mitten.
3. Vindmagneter. Oavsett hur vädret ser ut när man börjar så kommer det ofelbart att förändras när man ska gå runt med dessa skivor. Eftersom ytan på skivorna är betydande, så har man goda möjligheter att blåsas rakt in i grannens trädgård om man inte väljer att släppa sin dyra skiva istället.
4. Fuktkänsliga. Minsta lilla väta förvandlar skivan till en kletig smet av rinnande gips som inte ens går att pensla på väggarna...
5. Svårskurna. Hur ofta man än byter blad på sin kniv, så gör gipsen att det blir slött på ingen tid alls. Sen får man hacka och hugga och bara hoppas på turen så att man inte i ett obevakat ögonblick sätter den i benet eller andra vitala organ.
6. Dammbildande. Minsta lilla arbetande med detta gör att det bildas ett vitt damm som tränger in överallt. Nästan omöjligt att få bort. 

I skenet av detta kan man tycka att vetenskapen borde uppfunnit ett bättre material för oss dödliga att trilskas med. För inte nog med detta - när dessa skivor till slut kommit upp, så man ju en hel del annat arbete att se fram emot. Då ska vägguslingarna spacklas, slipas och tapetseras. Efter allt petande med detta gips så borde ju allt vara klart liksom...?! Känslan är att det kommer att behövas ansenliga mängder av spackel, målarfog och annat sånt som man maskerar bristande förmåga med..

Nu sitter dom i alla fall uppe och det är bara resten kvar...

Tekniktung träning

Få har väl missat att man behöver en ansenlig mängd teknisk utrustning för att man ska kunna riva av några kilometer löpning längst närmaste cykelbana? En liten genomgång av de vanligaste prylarna kanske kan vara på sin plats?

Några livsviktiga träningshjälpmedel
Integrerade i en smart pryl...

Vi börjar väl med det vanliga armbandsuret som brukar vara standardutrustning för den moderna människan. Eftersom det sitter så behändigt på armen plockar genomsnittslöparen inte av det inför träningen. Dessutom kan det ju vara bra att hålla kolla på tiden så att man inte missar nästa åtagande efter träningen (typ att hämta barnen någonstans eller träffa kompisarna för en "efterlöpningsöl"...).

Jag vet inte vad detta är -
Men jag vill ha den!!!

Mobiltelefon. Får också hänga med i någon ficka. Nyttan för löpning något begränsad, men det kan ju hända att någon behöver nå löparen med information som inte kan vänta en timme. Man får ju inte missa samtalet om lottovinsten, löneförhöjningen eller det där samtalet från telefonförsäljaren med sitt FANTASTISKA erbjudande! Sen får vi ju inte glömma bort säkerhetsaspekten. Med telefonen kan vi ju komma i kontakt med allehanda räddnings-, och sjukvårdsresurser om man skulle dra på sig någon hjärtinfarkt eller liknande.... I dessa dagar tenderar ju mobilerna också att innehålla de mest osannolika program och funktioner som om inte annat kan göra löpandet lite "roligare".


GPS. Att springa omkring och inte få en omedelbar avläsning av sin nuvarande hastighet, höjd över havet, avstånd hemifrån eller hur många kalorier det är kvar att bränna av den där kanelbullen, känns snart lika omöjligt som att inte knappa in sitt senaste träningspass på någon social site...

MP3-spelaren. Går det att springa utan att ha någon lämplig dunka-dunka musik i öronen? Ja kanske, men varför chansa!?

Pulsmätare. Om vi ska kunna få någon effekt av träningen måste vi vara vetenskapliga! Pulsmätaren fixar den detaljen. Det tätt åtsittande bandet över bröstkorgen ger också en extra träningseffekt eftersom man måsta använda alla hjälpmusklerna för andningen för att inte kvävas...

Fotsensor. Det räcker ju inte att springa Långt och Snabbt, utan man måste ju givetvis veta hur ofta dom små fötterna rör vid Terra Firma så att även denna parameter kan optimeras.

Slutsatsen av allt detta är att svaret på frågan - "Ska vi ut och springa en liten tur"? numera faktiskt kan bli: - "Nej - jag har slut på batterier"!

Utan dessa - Ingen träning!

Löpträning - hur svårt kan det vara?

Var det inte det där med träning lite enklare förr? 

Om man ville träna löpning så drog man på sig en gammal träningsoverall, knöt sina slita träningsdojjor från sportavdelningen på Domus och sen sprang man en helt oplanerad runda beroende på dagsformen.

Idag är det lite mer komplext.

Problemen börjar redan i garderoben. Vad i hela friden skall man ha på sig? Kläderna ska numera tydligen vara i olika "funktionsmaterial" med olika spännande namn- vad detta nu egentligen betyder är något oklart för mig som inte har ingenjörsexamen i textilteknologi. Dom ska dessutom givetvis vara av rätt form, modell, färg snitt och få godkänt på alla andra parametrar som sportmodebranchen har bestämt. Matchning mot alla andra utrustningsdetaljer som man tänker ha med sig är obligatoriskt. 

-Nu ska vi se...hmmmm...-Var sjutton sitter "På"!?

Skorna vågar jag knappt prata om. Högteknologiska vidunder med förmågor så fantastiska att man blir tårögd av ohöljd beundran. Att stoppa fötterna i dessa och sedan springa på smutsiga vägar känns nästan som ett helgerån! 

Att välja ut vilken sort man ska ha är för en vanlig dödlig ungefär lika svårt som att lösa Rubiks Kub med en hand och försedd med ögonbindel...

Vi inleder väl med grunderna...?!

För att inte åstadkomma mer skada än nytta med sitt lilla löp-pass så måste man ha planerat detta minst en vecka innan (och ha en årslång långtidsplanering som det passar in i). För att få till en acceptabel planering krävs kunskaper i träningsfysiologi, anatomi, biomekanik och andra ämnen som man knappt kan uttala (och än mindre förstår vad dom handlar om...), motsvarande en sisådär 5-10 år på sporthögskolan...

Även om man nu råkat få detta rätt så hjälper det givetvis inte utan att man också tänkt till angående nutritionen! Hur var det nu - skulle man få äta några kolhydrater, och hur såg i så fall dom ut? Var nu fett bra eller dåligt? Vilken modell skulle jag nu äta efter - LCHF, HCNF eller kanske NFNC? Tack och lov är ju experterna rörande eniga om vad som är bäst och det är enkelt att sno ihop ett optimalt näringsintag (eller kanske inte)...

Det här blir nog bra
för maraton-formen!

Kvar är då det pyttelilla problemet att passa in sina underverk till träningspass i det som populärt kallas för "Verkligheten". Det är en företeelse som präglas av en väldig massa "måsten, "borden" och "det vore bra om-en"... Om man tar dygnets timmar och subtraherar bort arbetstid, obetald arbetstid, hushållsarbete mm mm mm så får man fram det man kan kalla för "fritid". Det är från denna lilla tidsspillra som träningstiden måste tas, och då ska man minnas att där finns också några rätt prioriterade poster som t.ex "Sofftid", "Existerande" och "titta tomt framför sig tills man får gå och lägga sig - tid".

Kanske TV-sport ändå är en bättre idé?