Träningsmotstånd

Idag tog det Verkligen emot att åka och träna. Eftersom det blivit rätt sparsamt av den varan på senaste veckorna vet ju kroppen alltför väl att det kommer att bli tungt, jobbigt, smärtsamt och i största allmänhet förnedrande för självkänslan. Ville stanna hemma!

Soffan har nog aldrig sett mjukare ut.

TV-programen aldrig intressantare.

Kaffet mer förföriskt.

Hustrun vackrare

Barnen snällare 

Dataspelen mer lockande

Katterna sötare osv, osv...!

Eftersom jag enligt Tisdagens Internet-gallup fegade ur träningen på fjompighets-relaterade grunder, kände jag ändå ett visst...tvång att masa mig dit. 

Nåväl - Taekwondo, nybörjarnivå.

Stel, okoordinerad, svag och långsam. Vi kan väl säga att jag inte är av naturen predisponerad för denna aktivitet... Det var minsann ingen som talade om för mig att det var ännu fler stegkombinationer, rörelsemönster och svängar hit och dit än i den där Buggen som jag sliter med...! Dessutom ska man ju försöka sparka på en massa kuddar som hålls precis utom ens (begränsade...) räckvidd. Nåja - man slipper i alla fall att göra detta i takt (eller i mitt fall - otakt...) till musik.

Eftersom jag är äldst i nybörjargruppen och dessutom med i särklass sämst fysiskt status så tycker jag också att det skulle vara fegt att träna lika ofta som dom andra. Dom tränar ju Tisdagar också,vilket inte jag gör pga Bugg-kursen. Det ger dom ett litet, litet försprång i alla övningar...

Dagens mest spännande moment  var att göra olika varianter av någon sorts snurr-spark. Jag vet inte hur det är med er, men jag kan baske mig inte snurra runt ett halvt varv, titta över axeln och sparka bakåt med benet och dessutom TRÄFFA någonting. Dessutom skall man försöka träffa målet (en för all del ganska stor kudde) i en höjd som motsvarar ovanför midjan. När jag hade träffat den stackaren som höll kudden under midjan tillräckligt många gånger sänkte han kudden till en bättre nivå (dvs strax ovan golvet...).

I slutet på detta pass stegrar man alltid jäklighetsgraden med diverse fysövningar. Då vill man omväxlande kräkas, svimma och dö... Precis som ett bra träningspass skall vara!

Nu är det bara att invänta vad Herr Smärta har kommit överens med min fot (och för den delen resten av kroppen...) vad som gäller imorgon...!