Samtliga stackare som tvingats vara någonstans i närheten av undertecknad den senaste månaden, eller råkat hamna på samma sociala nätverk, har oundvikligen tvingats åse en hel del haltande och motsvarande mängd muntligt, skriftligt och andligt gnäll centrerat till en ömmande fot.
Bakgrund: Löpning på ojämt underlag med ett mindre snötäcke på. Uppstickande, eländarns vass , hård sak-tingest. Aj-aj. Förvärrat av egen tjockskallighet att absolut springa hela vägen tillbaka trots viss smärta.
Ytterligare inte förbättrad av samma tjockskallighet att fortsätta nybörjarträna Taekwondo, en sysselsättning som sannolikt hör till något av de mer belastande man kan göra med en fot. Särskilt när graden av kontroll hos undertecknad inte är Noll men oroväckande nära...
Vägs ände har nu nåtts med nuvarande strategi dvs inte springa, men träna taekwondo på halvfart. Den har bara lett till att fot-uslingen är ömmare än någonsin och duktigt svullen. Ny plan - ge tusan i allt som belastar foten mer än nödvändigt dvs lägg ner taekwondo och fundera inte ens på löpning de närmaste 6-8 veckorna. Trist men förmodligen nödvändigt.
Varför är det så stort problem för mig med en något justerad fot? Varför ger det en känsla av nedstämdhet och misslyckande? Tja - kan det vara så att man blir lite väl påtagligt påmind om att man faktiskt blir äldre och att man inte kan kompensera allting med att bara bita ihop och fortsätta mala framåt?
En märklig sak har dock inträffat i ljuset av detta.
Insikten om att man faktiskt kan välja hur man hanterar något så tung-rott som Verkligheten. Man kan givetvis ge upp, konstatera att "I am to old for this shit" börja skåpsupa, mata ankor och bittert klaga över allt och alla. Vid första påseendet kan detta förefalla ganska så trivsamt, men Ankorna gömmer sig ju hela vintern (vart då förresten?) så det kan ju bli lite trist...
Eller...
Faktiskt inse att detta inte är hela världen! Det finns folk som kapat av sig ena armen som fastnat i klippskrevor och sedan glatt fortsatt med sina liv. Betänk att tolkningen av verkligheten inte sker någon annanstans än bakom sitt eget (för all del, hos en del av oss,ganska tjocka...) pannben. Så vill man inte ta den enklaste vägen (-allt är skit, det är så synd om mig osv, osv) så kan man gå åt ett annat håll och istället ge Verklighetens Mörka Arméer en riktig fight!
SÅ - Lite aktiv vila, kanske t.o.m få tummen ur och träna något som man annars inte gör (typ styrketräning på gym - tvi, tvi, tvi!), och sedan börja på en ny kula med löpning och Taekwondo (eller något annat som 40+ egentligen inte ska ge sig på...). Detta kommer naturligtvis att blandas upp med massor av gnäll och pipande eftersom jag (och detta kan komma som en chock) inte är perfekt...
Nå Universum - är verkligen detta det värsta du har att komma med!? Bring it on!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar