Varje dag, året om ska man ju transportera sig till sitt arbete för att slippa äta sopor och spela dragspel på centralortens torg. Ja kanske inte ALLA dagar men ni fattar... Mitt valda transportmedel är cykel. Inte nu för att jag tycker att det är världens roligaste åkdon, men den gör jobbet. Bara för att markera att jag är lite hardcore så är det allså en tämligen oimponerande och rätt skanglig standardcykel utan fungerande växel som jag använder i alla upptänkliga väglag.
Vägen jag åker består av tre delar: villaområden följt av ett vildmarksområde innan man sedan når civilisationen igen.
Grönområdet i mitten är värt ett par ord. Där finns det förutom en massa grönsaker också ett rikt djurliv. Allt från insekter till älg finns där. En kväll när jag cyklade från jobbet passerade jag en sopsäck som låg vid cykelvägen. "Mutter, mutter.....eländiga människor som slänger sin s**t överallt ....mutter...". I detta läge valde sopsäcken att promenera över vägen! det var alltså inte någon delvis styckmördad person i säcken utan det hela var en bäver som förnärmat satte näbben (?) i vädret och traskade vidare. Denna lilla identifieringsmiss kan ju förklaras med att jag faktiskt är stadsbarn...!
Sista hindret innan storstadskommungränsen nås är ett hinder av episka proportioner!
Jakobsbergsbron är det officiella namnet Jag kallar den för "Dödsskuggans dal"...
Gammal fackverksbro från tidigt 1400-tal (typ)
Ingen visuell sikt från ena brofästet till det andra (otyget kröker sig på mitten...)
Smal. En bil (av mindre modell) samt en halv cykel ryms samtidigt på den enkelriktade körbanan
Smal-smal trälejdare på båda sidorna.
En lampa - mitt på bron - tvärmörkt runt om
Inofficiell högfartssträcka för hjärnslöa bilister
Vingelzon och rödljuskörningsmöjlighet för likaledes hjärnslöa cyklister
En något modernare bro...
Konstruktionen och sina mot-trafikanters beteenden gör att man ständigt får goda möjligheter att öka blodtrycket på morgonen oavsett om man har bilen (vilket händer rätt sällan) eller cyklar. Åker man bil så möts man ofta där i kolmörkret av någon 100% mörklagd cyklist som vinglar fram där mot rött ljus och som givetvis survägrar att flytta sig en milimeter i sidled!
Har också råkat ut för att möta en (likaledes mörklagd..) människa som gick där i mörkret mitt i vintern med sin tvillingvagn med tillhörande barn. Jag blev tvungen att stanna bilen så långt åt sidan som möjligt för att denna hurtiga moder skulle komma förbi. Belöningen för detta blev en mycket besk variant på "Det Onda Ögat". Hade jag inte tittat bort hade jag säkert förvandlats till sten (eller en ovanligt ful groda)...!
Som cyklist känner man istället den lätta kontakten av en backspegel som nuddar ens armbåge. Bilen som nämnda spegel tillhör, passerar i ca 150 km/tim och gör sedan en luftfärd på en 80-90 meter innan den landar på andra sidan...
Detta görs ju ännu roligare eftersom när man räknar lite på det, inser att ca 320 av årets dagar är det snö, slask, orkan, ishalka, dimma eller annan väderlek som egentligen borde diskvalificera cykeln som fordon helt och hållet.
Vem behöver mer spänning i livet när man cyklar till jobbet...?
Jag brukar cykla uppe på trätrottoaren. Då känns det okej att cykla mot rött ljus för man är ju inte på körbanan. Ju mer det blåser desto mer spännande blir det;)/ Gittan
SvaraRaderaJag brukar använda den modellen oxå om det inte är en meterdjup (meterhög...?) snödriva på trätrallen. Du har väl noterat att det emellanåt är trasiga brädor i den...? Dessa små fallgropar, kombinerat med ett Styxiskt mörker, får väl också räknas som rätt spännande...
SvaraRadera