En anonym godismissbrukares bekännelser

Internet visar ibland upp en ganska glättig bild av verkligheten. Alla förefaller leva lyckliga, spännande liv fyllda av äventyr. Ibland hittar man dock ett inlägg där någon plågad själ släpper garden för en liten stund och låter sina demoner skymta fram. Ni vet, dom där som gömmer sig i våra innersta vrår där dom gnager på inälvorna och krälar omkring i vår hjärnas vinklar...

Jag tänker inte blotta riktigt så mycket av min själ så att ni får mardrömmar, men jag tänkte i alla fall släpa ut några av mina demoner i syfte att banka ihjäl dom med hjälp av Blyröret Internet!

Jag ska berätta en historia. Efter en tung arbetsdag fylld av en total frånvaro av framgång, kommer ett obligatoriskt moment i varje yrkesarbetares liv: Mathandling. 

Efter att ha plockat ihop det man ska ha så börjar man närma sig kassorna och det är då det slår till - Godissuget! 

Ju närmare kassorna man kommer så närmar man sig också godisdisken. Med en ondskefull beräkning värdig Hin Håle själv, är dessa så strategiskt placerade att de helt enkelt inte går att slinka förbi dom obemärkt.

När man passerar så utkämpar man en episk kamp om det tillfälliga herraväldet över kroppen. Mellan Gott och Ont, mellan Rätt och Fel, mellan Sundhet och Förtappelse... Givetvis brukar då alternativ 2 vinna lysande segrar!

Som en magnet dras ögonen till den där 200 g chockladkakansom bakats med Kärlek i Marabous fabriker. "Ät mig, Ät mig.." viskar den förföriskt. Man försöker motstå. Man tänker på hur fluffig man börjar bli i hullet. Man tänker på Diabetes, blodproppar, stroke, Böldpest - men det klingar för döva öron. Förnuftet har redan erkänt sig besegrat och backat in i kärntornet med sina sista sargade trupper och barrikaderat dörrarna (för att ta en liten medeltids-semafor...).

Som ett sista försök att värja sig och minska skadeverkningarna så försöker man se alternativ. - "Jag kanske tar den där superläskiga, torra, stenhårda chockladsorten med en massa procent Kakao istället. Den är ju nyttig(are) och (nästan)god". Fiaskot är uppenbart!

Detta resonemang lurar ingen. Liksom styrd av en annan entitet sträcks handen ut och snappar till sig 200 g socker, fett och annat som man inte vill veta vad det är.

Sedan rusar man ut i bilen. Såsom en utsvulten hyena kastar sig över ett ruttnande Gnu-kadaver, sliter man så upp papperet och börjar tugga i sig sitt byte! Alltför fort är denna då slut, och då öppnas fördämningarna för det dåliga samvetet! Oren, förnedrad, besviken! 

Men man kan ju inte komma hem just före middagen och lukta chocklad! Attan, attan, attan! Läge för Damage control. 3-4 tuggummin kastas då in och idisslas frenetiskt de minuter det tar att köra hem.

Sedan får man leva med vetskapen om att man döljer sin fruktansvärda hemlighet för sina närmaste...

Så, nu vet ni! Domen må falla!