Ute eller inne?

Många människor tycker att det bästa som finns är att vara utomhus. Glatt traskar dom upp för höga berg, nöjt paddlar man iväg ut på havet i pyttesmå kanoter, sover som små barn i 200 gram tält mitt på kalfjället i snöstorm. Skidturer med barnen, små dagsvandringar och grillstunder avlöser varandra.

Jag är (tyvärr) inte en av dessa! Utsidan är för mig ett nödvändigt ont. Kunde man sätta ett tak över denna skulle jag inte protestera alltför mycket. 

Missförstå mig rätt. Jag tycker nog att en skogspromenad kan vara trevlig. Grillning är mysigt. Kortare vandrings- eller skidturer har absolut sina poänger.

I SMÅ MÄNGDER!

Jag tror inte att jag uthärdar umbäranden så mycket sämre än någon annan. Jag står ut med både regn och rusk, snö och slask, skoskav och myggbett, sveda och värk - men inte i rekreations-sammanhang!

Följande saker som jag (tillräckligt) ofta har praktiserat i militära sammanhang är också sånt som hör det glada friluftslivet till. 

• Sova i unkna tält
• Laga läskig mat på spritkök
• Bära tunga saker från punkt A till punkt B. Påfallande ofta via punkt C som händelsevis alltid är belägen på ett högt berg, bakom ett stort träsk igenom en snårig skog...
• Frysa
• Koka

Att måsta göra detta civilt också känns inte så vansinnigt lockande.

Denna lätta motvilja mot utomhusaktiviteter ger ju också vissa problem i föräldrarollen. Detta blir mycket tydligt när barnen suttit framför datorerna i lite för många timmar i sträck. Då hör man sig själv kommendera:

 "Nu går ni ut! Ni kan inte sitta så länge framför datorn - ni blir både självlysande, kutryggiga och får fyrkantiga ögon! Man mår inte bra av att bara sitta inomhus! Det är fint väder - gå ut och lek något!".

Insvept i en varm, fluffig känsla av gott samvete efter att ha jagat ut barnen i duggregnet,  sätter man sig sedan åter i sin egen soffa och knappar på sin dator ytterligare några timmar...!

Utomhus

Inomhus

                                                                                                             
 
                                                                                                             Oklarheter?

Bloggande - så här långt

En månad i blogg-träsket. Detta måste ju summeras på något sätt, och tack och lov så har jag ju en blogg där man kan göra detta! 

Upplevelsen har i stort sett varit positiv. Har fått möjlighet (dvs ingen har kunnat hindra mig...) att skriva massor av mer eller mindre sammanhängande små texter kring diverse ämnen. Avsevärt billigare och möjligen bättre än Psykoterapi...

På minus-sidan har ju varit att jäklas med det tekniska i "Blogg-motorn" (heter det så...?). Visst ihärdigt svärande har stundtals förekommit när saker jag vill inte har kommit ut på avsett sätt på datorn. Detta var ju kanske inte någon större sensation med tanke på min IT-nivå...

Något svårt är det att veta om det man skriver är läsvärt. Visserligen är det ju så att detta skrivande mest är för terapeutiska syften för mig själv, men jag har ju naturligtvis en önskan om att det ska vara kul att läsa för andra också. Annars skulle jag ju givetvis bara lägga motsvarande text på hårddisken på datorn!

Att detta tar lite tid går ju inte att förneka. Det stjäl massor av värdefull tid från andra saker man måste hinna med på kvällarna: Spela en match till Battlefield 2 på PS3, sova en extra timme i soffan eller kolla in skojiga kattbilder på Internet. På tal om kattbilder så kommer det en egenfotograferad sådan här!

                                                                        Mozart Katt. Stör ej - solning pågår...!

Tydligen är det inte tvärenkelt att kommentera inläggen, men om ni vill testa er tekniska kompetens och IT-tålamod så kan ju detta vara ett utmärkt tillfälle att göra det. Vem vet, det kan ju också resultera i en vettigare Blogg också... =)

En reflektion är att man kan skriva ganska mycket om ganska lite... 

Ett visst beroende börjar också utvecklas. Det finns nämligen en statistikfunktion så att man kan kolla hur många gånger vissa sidor har öppnats och det är ju lite skojigt. Vidare kan man se vilka länder trafiken kommit från. Där finns ett par intressante iakttagelser. 

Besök på sidan har kommit från:

Sverige (ingen skräll där kanske...). 

USA - Har ju släkt och ett par kompisar där så jag misstänker att dom kanske har del i detta... Dessutom är ju Blogspot faktiskt amerikanskt.

Men sen:

Tyskland...?

Ryssland...!?

Ukraina...?!?!

Indien?!!!???!!! 

Hur i fridens namn detta fungerar övergår mitt förstånd. Är det nått datakommunikationstekniskt? Nått med Facebook-länkar? Kapningsförsök? 

Det rör sig inte om en träff från dessa länder utan ett antal. Har svårt att tro att det finns så måna svensktalande i Ukraina eller Ryssland som råkat hitta av min stackars blogg- och dessutom tyckt att den var såpass OK att dom gått in på den flera gånger.

Skumt! det kanske är någon utländsk underrättelseorganisation som vill kartlägga mitt spännande liv för kommande militära aktioner mot Konungariket Sverige. Hur Indien passar in i denna ekvation törs jag inte ens börja fundera på...

Hittills har jag hittat saker som gått att ljuga om, och drygat ut nysvammlat med gammalt krafs. Däremot kan man ju aldrig vara säker på att inte den där stora, grådassiga, grafittibefläckade Kreativa Väggen lurar någonstans runt hörnet. Fram till dess så fortsätter jag oförtrutet att tugga vidare om vardagen silad genom mina filter.

Pennan är mäktigare än svärdet,men inte mäktigare än bastant eldkastare...!

Upp som en sol

Så var den på plats i år igen. Detta tog en stunds svärande och dragande i de förvånansvärt motsträviga fjädrar som gör studsandet möjligt. I år var dock uppsättandet avsevärt mycket snabbare eftersom jag i min vishet (eller lathet...) hade låtit ramen stå ute över vintern. 

Okej - vi vann väl inga stilpoäng för hur trädgården sett ut i vinter (åbäket är ju rätt fult), men det har ju vi å andra sidan aldrig gjort. Funktion framför estetik har alltid varit mina ledord rörande trädgård. Det är för övrigt bara ekonomin (och familjen...) som hindrat gjutandet av en grönmålad betongsula över alltihop...

Efter en stunds vildsint hoppande så kommer barnen alltid med den givna frågan: "Kan inte du hoppa också?" 

Nu verkar det ju ganska skojigt att trotsa tyngdkraften och öva på sin Dubbla lots, 3/4 Mollbergare i pik och Trippla axel. Tyvärr skulle det nog bara resultera i att man fick lotsas runt i rullstol och pikas för sin klumpighet. Dessutom finge man sannolikt också beklaga sina trippla axelfrakturer... Tack, men nej tack!

Själv håller jag mig allt på Terra Firma...

Bland svärd och sköldpaddor

Det är när man möter en sådan här uppenbarelse i hallen på sitt hus, som man måste ställa sig några viktiga frågor:

• Var det verkligen bara Kaffe jag drack?

• Är det så att jag kanske inte är paranoid i alla fall och att dom faktiskt ÄR ute efter mig...?

• Om jag borde öka eller minska på min medicinering...?

Så många frågor, så få svar... Vad tror ni?

Döden i vitögat

Varje dag, året om ska man ju transportera sig till sitt arbete för att slippa äta sopor och spela dragspel på centralortens torg. Ja kanske inte ALLA dagar men ni fattar... Mitt valda transportmedel är cykel. Inte nu för att jag tycker att det är världens roligaste åkdon, men den gör jobbet. Bara för att markera att jag är lite hardcore så är det allså en tämligen oimponerande och rätt skanglig standardcykel utan fungerande växel som jag använder i alla upptänkliga väglag.

Vägen jag åker består av tre delar: villaområden följt av ett vildmarksområde innan man sedan når civilisationen igen.

Grönområdet i mitten är värt ett par ord. Där finns det förutom en massa grönsaker också ett rikt djurliv. Allt från insekter till älg finns där. En kväll när jag cyklade från jobbet passerade jag en sopsäck som låg vid cykelvägen. "Mutter, mutter.....eländiga människor som slänger sin s**t överallt ....mutter...". I detta läge valde sopsäcken att promenera över vägen! det var alltså inte någon delvis styckmördad person i säcken utan det hela var en bäver som förnärmat satte näbben (?) i vädret och traskade vidare. Denna lilla identifieringsmiss kan ju förklaras med att jag faktiskt är stadsbarn...!

Sista hindret innan storstadskommungränsen nås är ett hinder av episka proportioner!

Jakobsbergsbron är det officiella namnet Jag kallar den för "Dödsskuggans dal"...

Gammal fackverksbro från tidigt 1400-tal (typ)

Ingen visuell sikt från ena brofästet till det andra (otyget kröker sig på mitten...)

Smal. En bil (av mindre modell) samt en halv cykel ryms samtidigt på den enkelriktade körbanan

Smal-smal trälejdare på båda sidorna.

En lampa - mitt på bron - tvärmörkt runt om

Inofficiell högfartssträcka för hjärnslöa bilister

Vingelzon och rödljuskörningsmöjlighet för likaledes hjärnslöa cyklister

                                                           
                                                                                   En något modernare bro...

Konstruktionen och sina mot-trafikanters beteenden gör att man ständigt får goda möjligheter att öka blodtrycket på morgonen oavsett om man har bilen (vilket händer rätt sällan) eller cyklar. Åker man bil så möts man ofta där i kolmörkret av någon 100% mörklagd cyklist som vinglar fram där mot rött ljus och som givetvis survägrar att flytta sig en milimeter i sidled! 

Har också råkat ut för att möta en (likaledes mörklagd..) människa som gick där i mörkret mitt i vintern med sin tvillingvagn med tillhörande barn. Jag blev tvungen att stanna bilen så långt åt sidan som möjligt för att denna hurtiga moder skulle komma förbi. Belöningen för detta blev en mycket besk variant på "Det Onda Ögat". Hade jag inte tittat bort hade jag säkert förvandlats till sten (eller en ovanligt ful groda)...!

Som cyklist känner man istället den lätta kontakten av en backspegel som nuddar ens armbåge. Bilen som nämnda spegel tillhör, passerar i ca 150 km/tim och gör sedan en luftfärd på en 80-90 meter innan den landar på andra sidan...

Detta görs ju ännu roligare eftersom när man räknar lite på det, inser att ca 320 av årets dagar är det snö, slask, orkan, ishalka, dimma eller annan väderlek som egentligen borde diskvalificera cykeln som fordon helt och hållet.

Vem behöver mer spänning i livet när man cyklar till jobbet...?

Hur man lockar ner lite mer snö

Jag har gjort något dumt! Jag vet att jag inte borde ha gjort det, men just då kändes som att det trots allt var en bra idé.

Solen sken. Det var lite blåsigt men vårkänslorna hade börjat pirra lite. "Ska jag?" - "Nääää"   "Men jooo, kanske" - "fast ändå..."

Till slut kastade jag all försiktighet överbord och gjorde det som jag senare säkert kommer att ångra bittert. Jag satte på sommardäcken på bilen i mitten av Mars! Försök att inte avsky mig alltför mycket nu när samtliga kvarvarande snöstormar på det norra halvklotet på detta sätt fick starttillstånd för att kasta sig över riket med full kraft...

Synkningen i tid för denna övning i basal mekanik, brukade innan vi fick garage, vara lite mindre bra (särskilt på hösten). Då lyckades man oftast påbörja detta när det redan fallit en del snö, och föga förvånande är snöfall, mörker och en del snålblåst inte något som underlättar.  Att sedan släpa vinterdäcken från förrådet (taktiskt placerat längst bort på tomten) genom snögloppet skedde sällan under glatt sjungande...!

Bildäcksbyte har för övrigt blivit bra mycket skojigare (även om det kanske är fel ord...) sedan vi fick ett garage. Nu kan detta göras under lite mer ordnade former. Tidigare låg man och kravlade på grusgången och svor så det ekade över hela kvarteret när någon av de där eländiga hjulmuttrarna slet sig ur greppet och påbörjade en mycket trovärdig imitation av "En oansenlig sten på grusgång i halvmörker".

Det är intressant att notera att färgen på grusgångssten och hjulmutter är EXAKT likadan! Varför!!! Mänskligheten har ju i teknologiskt hänseende nått ganska långt och kan numera producera tekniska detaljer i många fler nyanser än smutsgrå. Även formen är ju osannolikt lika mellan mutter och sten. Där borde det också gå att vara lite innovativ för att få lite pluspoäng från de garagelösa!

Nå - nu när sommardäcken är på kanske man ska fundera på att ta fram solstolen...

Ser ni hjulmuttern...?

Arbetets fröjder

Denna bild är ett bevis för att den äldre generationen (i detta fall min far) har en bättre metod för att få barn att arbeta än vad vi nybörjar-föräldrar har. Morot och Piska! Klockrent!

Se och njut:

Barnen samarbetar! (inte glatt, men ändå...).

Säkerhetsutrustning används (hörselskydd)

Stövlarna sitter som en Smäck (vad sjutton nu en Smäck är - har ärligt talat ingen aning...)

Men framför allt: Arbetsglädjen går inte att ta miste på!

Detta var förra sommaren när vi lånade ut våra barn till farmor och farfar i Norrland för att se om barnen överlevde 2 veckor utan datorer... 

Innan nu den tillfällige läsaren kastar sig över telefonen och ringer BRIS, sociala myndigheter och Uppdrag Granskning för att förfasa sig över denna Värdegrunds-vidriga behandling av oskyldiga barn, så skall det påpekas att denna bild är arrangerad och att alla likheter med verkligheten är rena tillfälligheter...

Arbete - fina grejer!

En anonym godismissbrukares bekännelser

Internet visar ibland upp en ganska glättig bild av verkligheten. Alla förefaller leva lyckliga, spännande liv fyllda av äventyr. Ibland hittar man dock ett inlägg där någon plågad själ släpper garden för en liten stund och låter sina demoner skymta fram. Ni vet, dom där som gömmer sig i våra innersta vrår där dom gnager på inälvorna och krälar omkring i vår hjärnas vinklar...

Jag tänker inte blotta riktigt så mycket av min själ så att ni får mardrömmar, men jag tänkte i alla fall släpa ut några av mina demoner i syfte att banka ihjäl dom med hjälp av Blyröret Internet!

Jag ska berätta en historia. Efter en tung arbetsdag fylld av en total frånvaro av framgång, kommer ett obligatoriskt moment i varje yrkesarbetares liv: Mathandling. 

Efter att ha plockat ihop det man ska ha så börjar man närma sig kassorna och det är då det slår till - Godissuget! 

Ju närmare kassorna man kommer så närmar man sig också godisdisken. Med en ondskefull beräkning värdig Hin Håle själv, är dessa så strategiskt placerade att de helt enkelt inte går att slinka förbi dom obemärkt.

När man passerar så utkämpar man en episk kamp om det tillfälliga herraväldet över kroppen. Mellan Gott och Ont, mellan Rätt och Fel, mellan Sundhet och Förtappelse... Givetvis brukar då alternativ 2 vinna lysande segrar!

Som en magnet dras ögonen till den där 200 g chockladkakansom bakats med Kärlek i Marabous fabriker. "Ät mig, Ät mig.." viskar den förföriskt. Man försöker motstå. Man tänker på hur fluffig man börjar bli i hullet. Man tänker på Diabetes, blodproppar, stroke, Böldpest - men det klingar för döva öron. Förnuftet har redan erkänt sig besegrat och backat in i kärntornet med sina sista sargade trupper och barrikaderat dörrarna (för att ta en liten medeltids-semafor...).

Som ett sista försök att värja sig och minska skadeverkningarna så försöker man se alternativ. - "Jag kanske tar den där superläskiga, torra, stenhårda chockladsorten med en massa procent Kakao istället. Den är ju nyttig(are) och (nästan)god". Fiaskot är uppenbart!

Detta resonemang lurar ingen. Liksom styrd av en annan entitet sträcks handen ut och snappar till sig 200 g socker, fett och annat som man inte vill veta vad det är.

Sedan rusar man ut i bilen. Såsom en utsvulten hyena kastar sig över ett ruttnande Gnu-kadaver, sliter man så upp papperet och börjar tugga i sig sitt byte! Alltför fort är denna då slut, och då öppnas fördämningarna för det dåliga samvetet! Oren, förnedrad, besviken! 

Men man kan ju inte komma hem just före middagen och lukta chocklad! Attan, attan, attan! Läge för Damage control. 3-4 tuggummin kastas då in och idisslas frenetiskt de minuter det tar att köra hem.

Sedan får man leva med vetskapen om att man döljer sin fruktansvärda hemlighet för sina närmaste...

Så, nu vet ni! Domen må falla!

Bugger...!

Buggkurstillfällena har till dags datum gått till ungefär enligt ett visst koncept. Man ordnar jämna par ,man sätter på någon sorts musik (företrädesvis knepig dansbandsmusik...) och övar olika moment som är vitala för att åstadkomma ett någotsånär socialt accepterad dansande.

När en stunds momentträning är avklarad så dansas olika sekvenser till musik och man får improvisera. Under dessa cirkulerar instruktören och leverera små rättelser (och rena sågningar...) när något avvikande upptäcks. Var annan minut kommenderas "halt" och felaktigheter kommenteras (och skyldiga får skämmas lite...). 

Parallellt med detta levereras de där små käcka (helt omöjliga att implementera...) tipsen relaterat till avslappning, alternativa rörelsemönster och musikrelaterad kinetisk harmoni...

Men så icke idag...

Inledningen var samma - men sedan noterade jag att musiksekvenserna var längre, tipsen färre och sågningarna inte lika fotknölshöga!

Efter ett tag fick vi nästan dansa hela låtar! Instruktören blev mer och mer frånvarande. Han gick omkring med en kaffekopp (och vissa stunder syntes han inte alls). Han hade ett telefonsamtal. Tyckte till och med att han vid ett tillfälle sa något som lät misstänkt likt: -" Bra"...??  Vad betyder detta?

Är vi nu fullärda så att vi i offentliga sammanhang kan glänsa med vår nyvunna sociala färdighet?

Har vi nått vår fulla potential av smidighet, rytmik ,styrka och koordination?

Kan vi starta en konkurrerande dansskola?

Eller kan man förklara vår lärares beteende på alternativa sätt?

Att lämna lokalen kan tolkas som ett uttryck för avsmak och att han helt enkelt inte orkade med mer.

Telefonsamtalet som han hade en gång, kan varit med någon form av terapeut (alternativt en langare av illegala, lugnande substanser...) för att orka fortsätta.

Han sa faktiskt "bra" men hela meningen löd: "Att stänga in den där spastiskt ryckande, taktbefriade klumpen i en betongbunker under havets botten så att ingen mer ska behöva genomlida detta, vore sannerligen bra...".

Kaffekoppen innehöll inte kaffe utan Vodka spetsat med mer Vodka...!

Vi ser med spänning fram emot nästa omgång...

En skuld-ra att luta sig mot

För att göra Måndagen lite skojigare så gick jag och hustrun till banken på lite rådgivning. Nej - inte samma sak som äktenskapsrådgivning... Gick igenom sånt som sparande, försäkringar och lån - kul grejer...!

Bank-damen kastade sig över tangenterna och fick med hjälp av våra personnummer blixtsnabbt fram massor av siffror. Det allra flesta helt meningslösa förutom några intressanta poster. Där stod det en riktigt stor summa pengar , vilket givetvis gladde mig oerhört, ända fram till det hemska ögonblicket då jag noterade att det stod ett MINUSTECKEN framför! Huslån... 

Efter lite försiktigt sonderande av våra ekonomiska avsikter avfyrades sedan ett batteri av ekonomiska förslag som mest handlade om att flytta våra stackars ekonomiska resurser runt en myriad av olika finansiella instrument och konstruktioner. Likt någonting ur "Matrix" bankade hon in sina kommandon på en stackars dator som slet som ett djur för att klämma fram den information som hon krävde. Knappt gick det att se hur olika sidor och applikationer avlöste varandra och musklickningarna lät som en gammal skrivmaskin.

Parallellt med detta pågick någon form av muntligt informerande / informations-inhämtande och ekonomiskt kommunicerande med oss. Det hela var till viss mån enkelriktat efter som, ärligt talat, hon lika gärna kunde diskuterat partikelfysik med tanke på hur lite jag uppsnappade av detta...

Efter ett tag producerades det en stor bunt papper som skulle undertecknas. Givetvis är ju tanken att man ska läsa igenom allt det där finstilta innan man skriver under. Det ska man ju också göra innan man godkänner uppdateringen på diverse datorprogram - stor risk att man ens ämnar till att plåga sig igenom 94 datorsidor med finstilt, juridiskt finlir för att få senaste versionen av iTunes...!

Vi skrev glatt under och hoppades att inte någon av raderna löd - " Härmed säljer jag min själ, mina barns själar och all övrig släkts själar intill 666 generationer till nedan angiven ond makt..."

Sedan föstes vi ut via en diskret utgång och stod plötsligt på gatan och funderade på vad som egentligen hände...

Man kan konstatera följande angående detta besök:

• Vi tittade på ekonomisk information på en dator
• Vi skrev under alldeles för många papper
• Vi hade inte, helt, riktigt, totalkoll på vad som sades
• Det var nånting om pengar.

Låt oss hoppas att vi inte sålde grisen innan skinnet var skjutet...!

En fot-not i marginalen

Samtliga stackare som tvingats vara någonstans i närheten av undertecknad den senaste månaden, eller råkat hamna på samma sociala nätverk, har oundvikligen tvingats åse en hel del haltande och motsvarande mängd muntligt, skriftligt och andligt gnäll centrerat till en ömmande fot.

Bakgrund: Löpning på ojämt underlag med ett mindre snötäcke på. Uppstickande, eländarns vass , hård sak-tingest. Aj-aj. Förvärrat av egen tjockskallighet  att absolut springa hela vägen tillbaka trots viss smärta. 

Ytterligare inte förbättrad av samma tjockskallighet att fortsätta nybörjarträna Taekwondo, en sysselsättning som sannolikt hör till något av de mer belastande man kan göra med en fot. Särskilt när graden av kontroll hos undertecknad inte är Noll men oroväckande nära...

Vägs ände har nu nåtts med nuvarande strategi dvs inte springa, men träna taekwondo på halvfart. Den har bara lett till att fot-uslingen är ömmare än någonsin och duktigt svullen. Ny plan - ge tusan i allt som belastar foten mer än nödvändigt dvs lägg ner taekwondo och fundera inte ens på löpning de närmaste 6-8 veckorna. Trist men förmodligen nödvändigt.

Varför är det så stort problem för mig med en något justerad fot? Varför ger det en känsla av nedstämdhet och misslyckande? Tja - kan det vara så att man blir lite väl påtagligt påmind om att man faktiskt blir äldre och att man inte kan kompensera allting med att bara bita ihop och fortsätta mala framåt?

En märklig sak har dock inträffat i ljuset av detta.

Insikten om att man faktiskt kan välja hur man hanterar något så tung-rott som Verkligheten. Man kan givetvis ge upp, konstatera att "I am to old for this shit" börja skåpsupa, mata ankor och bittert klaga över allt och alla. Vid första påseendet kan detta förefalla ganska så trivsamt, men Ankorna gömmer sig ju hela vintern (vart då förresten?) så det kan ju bli lite trist...

Eller...

Faktiskt inse att detta inte är hela världen! Det finns folk som kapat av sig ena armen som fastnat i klippskrevor och sedan glatt fortsatt med sina liv. Betänk att tolkningen av verkligheten inte sker någon annanstans än bakom sitt eget (för all del, hos en del av oss,ganska tjocka...) pannben. Så vill man inte ta den enklaste vägen (-allt är skit, det är så synd om mig osv, osv) så kan man gå åt ett annat håll och istället ge Verklighetens Mörka Arméer en riktig fight!

SÅ - Lite aktiv vila, kanske t.o.m få tummen ur och träna något som man annars inte gör (typ styrketräning på gym - tvi, tvi, tvi!), och sedan börja på en ny kula med löpning och Taekwondo (eller något annat som 40+ egentligen inte ska ge sig på...). Detta kommer naturligtvis att blandas upp med massor av gnäll och pipande eftersom jag (och detta kan komma som en chock) inte är perfekt...

Nå Universum - är verkligen detta det värsta du har att komma med!? Bring it on!

Melodi fest i valen

Intet i de svenska vardagen kan frammana så mycket engagemang, så mycket känslor och så onyanserad debatt som vår kära melodifestival. Man må bomba sk**en ur Homs i Syrien, Svälta ihjäl x antal tusen människor i Afrika eller Släppa ut miljarder ton läskigt gift i atmosfären och detta kommer sannolikt att bemötas med ett stort "Jaså...?" av medelsvensken.

Melodifestivalen å andra sidan...!!!

Normalt debatteras rätt låt, fel låt, olika "chocker" hit och dit, men i år har vi fått en variant på detta. Vi kallar väl det för "Ranelid-affären" så att framtida journalister och forskare enkelt kan hitta informationen kring detta väsentliga skeende i svensk historia.

Om jag fattat detta rätt (jag hör till dom som inte brukar följa detta med annat än visst roat överseende...) så har någon halvkänd kulturpersonlighet dristat sig att ställa upp i tävlingen och dessutom gått vidare. Detta förefaller ha retat vissa så att det hela nu urartat till lägsta formen av pajkastning och spaltkilometrar i veckopressen, Månadslånga intervjuer och Eoner av mediatid...

Jag kan väl bara tycka att vi kanske borde ha väsentligare saker att debattera. Om en halvknepig författare med tveksamma musikaliska kvalitéer vill ställa upp i någon form av musiktävling så må han väl göra detta utan att andra pajaser ska gå i taket och gråta om "skam för sverige", "oseriöst", och "den kan vi inte skicka till finalen...". Man kan ju bara kolla igenom de andra bidragen och hitta både en och två mer eller mindre mystiska musikaliska missfoster...

Må bästa låt vinna (eller inte...)!

Something is Bugging me!

Efter 6 omgångar på bugg-kursen så säger min kära hustru plötsligt: - "Varför står du på tårna hela tiden?". Jaaa, typ för att man ska det?? Nepp - tydligen är det inte det vedertagna danssättet att stå på tårna och bara röra hälarna upp och ner. Det hade ju varit skojigt att få reda på lite tidigare eftersom förnedringsgraden redan är tillräckligt hög utan extra handikapp...

Då börjar vi om från ruta ett och testar att trampa på något annat sätt. Grundsteget är ju i oförädlad form inte helt olikt dess militära kusin "Marsch på stället". Den största skillnaden är att jag aldrig någonsin hört några militära befäl böla över hela kaserngården att man ska "Slappna av!", Mjuka i knäna!" eller "Få se lite schysta moves"!

Jag har dessutom klurat ut varför det är så svårt att "bli ett med musiken". Det är ju så kass musik! Ja, ja, ja - smak är olika och det är många som gillar dansbandsmusik men jag gör faktiskt inte det - Tyvärr! Det hade nog gått abbans så mycket bättre med rätta tonerna.  

ALLA sorters musik som jag lyssnar på skulle väl kanske inte fungera. Låtar av  t.ex Ballistic Nuclear Pigs , hade kanske fungerat sämre. Beakta att orkestrar av den sorten uttrycker sin konst med melodier som är typ 22 sekunder långa, har ett enda långt gitar-riff som låter som en kulspruta. Trummorna låter ungefär så också, men i otakt. Detta fulländas av en sångare som För full hals vrålar ut sångens enda urskiljbara ord _ " DEEEEEEEEEAAAAAAAATTTTTTHHHH!!!!" med samma ljudvolym som en jetmotor på fullvarv...!

Kanske man kan ta sig modet att önska denna låt när man någon gång går ut och dansar till Charles-Ingvarz...

Ett Foto-grafi säger mer än 1000 ord

"Vad är nu detta för dumheter han hittat på?" säger säkert vissa om detta något osmakliga fotografi. Jo - ser ni, det finns en förklaring (kanske ingen bra, men ändå...).

Egentligen tänkte jag lägga upp en snygg röntgenbild på en fot för att fira att jag till slut fick innandömet på min Onda fot förevigat. Men nu läste jag nyligen om en sjuksköterska som blev varnad för att ha lagt upp en (avidentifierad) röntgenbild på nätet, så det blev inget med det! Så ni får klaga hos Socialstyrelsen om ni upprörs av bilden på min fossing...

Efter att ha hört gnällandet om min fot för en tid som säkert känns oändligt lång, brinner ni säkert av iver att höra vad som är felet på den. Ingenting. INGENTING! En Mönsterfot, sa dom på röntgen!

Nåja - bara att ta det onda med det goda. Bra att foten är hel. Dåligt att den fortfarande smärtar och att jag dessutom måste hitta på en ny åkomma för att ha något att skylla på när orken tryter...

Hylla den som hyllas skall

Äntligen är de förvrenskade hyllorna på plats i garderoben! Nu är det bara några småinköp av lite hurtsar, skrivbordsskiva och ( just det) några fler hyllor kvar innan helfärdigt. Jag känner mig helfärdig, men det är en annan historia...

Nu är det bara att fylla hyllorna, ej att förväxla med att hylla fyllorna..

Kläderna gör mannen...?

På senaste Taekwondo-träningen så hade samtliga deltagare (utom undertecknad) skaffat sig skinande vita träningsdräkter. Själv kom jag i en gammalt svart träningsoverall så jag kände mg verkligen som det svarta fåret... Detta kan icke fortgå!

I min vilda (hmmm...) ungdom så prövade jag på lite Taekwondo. Jag hann med ca 8 träningspass innan jag la ner detta. Dessförinnan hann jag dock köpa en träningsdräkt.

Efter diverse dykande i olika nostalgi- (a.k.a skräp...) lådor, hittade jag faktiskt denna i garaget innan det hunnit flyta bort (  - annan historia). Den stora frågan var då:  " Kan någonting i min kropps-konstitution ha förändrats på de 24 år som förflutit sedan jag sist hade denna på mig"? - Naaaah, tyckte jag och började, fylld av optimism, trä på mig denna vackra skrud. 

Märkligt nog visade det sig att det faktiskt HADE hänt saker med anatomin. T.ex hade navelplanet expanderat i frontal riktning, samt att den ack så vitala sitt-regionen också hade anpassat sig till sin nuvarande verklighet och därför utökat sin volym med ett antal procentenheter... Mycket förvånande! Men på kom den även om det stramade något. Tråkigt nog är det nog ändå så att det inte är dräktens fel om det stramar för mycket i vissa övningar utan snarare de senor och ligament som kroppen producerar efter 40...

En annan sak jag inte tidigare förstått är att utformningen på kläder (där inräknat träningskläder) tydligen förändras med åren. Min dräkt var alltså inte riktigt identisk med de som mina träningskamrater har. Tydliga skillnader: 

Ryggen - min saknar en massa coola koreanska skrivtecken som finns på de nya.

Framsida - Min är i huvudsak vit och har en riktigt ordentlig, djup V-ringning. De nya är betydligt mer sedesamma... De har dessutom massor med snygga svarta detaljer kring kragar och ärmar.

Min är utrustad med någon sorts jädrans öppning i sidorna! Eländet är uppslitsat från midjan och upp till bra nära armhålorna! Varför!!! Den enda funktionen detta har är att efter minsta rörelse så glepar dessa upp och intresserade åskådare (eller helt enkelt sådana som inte hinner titta bort) kan då se rakt in under skjortan. Klart oestetiskt! oförklarligt nog saknas denna funktion på de nya.

Nu ser jag med största tillförsikt fram emot nästa torsdag då jag kommer att glida in i träningslokalen i min "Old School-outfit" och se hur dom andra imponeras och hur dom önskar att dom hade en sådan kreation istället för de nya, själlösa monstrositeterna som nån lurat dom att köpa!

Det blir säkert enklare att hålla reda på armar och ben också...!

Garaget som Gud glömde...

Fredag. Borde vara en dag med tillförsikt inför en avkopplande helg. Dock inte idag. Idag var det dax för besök från hantverkarna som installerade vår (numera spruckna, läckande och värdelösa) golvvärme i garaget. 

Det var några bistra män i lustiga hattar som dök upp här på Fredag eftermiddag. Jag är rätt säker på att dom hellre hade varit någon annanstans också...

Fram kommer ett antal Djävulsanordningar: En värmekamera av paramilitär modell och en ofantligt mängd verktyg (jag svär att jag såg några Tumskruvar bland dessa...  ). Sedan börjar letandet med värmekamera efter den varma pölen under betongen.

Ett av problemen med att gjuta in saker i betong (har jag nu lärt mig) är att veta hur det faktiskt ser ut därnere. 

Det finns människor därute som anklagar undertecknad för att vara på en Grönsaks nivå vad gäller planering och förutseende inför framtida händelser. Detta givetvis 100 % sant! Men även grönsaker kan blixtra till ibland, och så var det tydligen när vi byggde denna byggnad. Jag tog då nämligen en försvarlig bunt med bilder på bygget som sannolikt skulle kunna vinna "Världens Sämsta Foto" flera gånger om. Men på dessa bilder fanns bl.a hur dessa beramade vattenrör är dragna, och detta underlättade en hel del.

När jag säger underlätta så menar jag så klart inte att det då blev lätt! Nej, det hela utmynnade i att dom skulle komma tillbaka en annan gång och då skulle dom medtaga någon sorts fasansfull anordning som skulle öka trycket i vattensystemet till ungefär 5 gånger det nuvarande så att man lättare kan hitta läckaget. 

För en född pessimist så låter ju detta som ett recept på katastrof - plötsligt kanske man då skjuter resten av dom där eländiga rören åt H-sike, tillsammans med resten av garaget...

Vi får väl se hur detta går men inte känns det helt "tryckt"... 

Träningsmotstånd

Idag tog det Verkligen emot att åka och träna. Eftersom det blivit rätt sparsamt av den varan på senaste veckorna vet ju kroppen alltför väl att det kommer att bli tungt, jobbigt, smärtsamt och i största allmänhet förnedrande för självkänslan. Ville stanna hemma!

Soffan har nog aldrig sett mjukare ut.

TV-programen aldrig intressantare.

Kaffet mer förföriskt.

Hustrun vackrare

Barnen snällare 

Dataspelen mer lockande

Katterna sötare osv, osv...!

Eftersom jag enligt Tisdagens Internet-gallup fegade ur träningen på fjompighets-relaterade grunder, kände jag ändå ett visst...tvång att masa mig dit. 

Nåväl - Taekwondo, nybörjarnivå.

Stel, okoordinerad, svag och långsam. Vi kan väl säga att jag inte är av naturen predisponerad för denna aktivitet... Det var minsann ingen som talade om för mig att det var ännu fler stegkombinationer, rörelsemönster och svängar hit och dit än i den där Buggen som jag sliter med...! Dessutom ska man ju försöka sparka på en massa kuddar som hålls precis utom ens (begränsade...) räckvidd. Nåja - man slipper i alla fall att göra detta i takt (eller i mitt fall - otakt...) till musik.

Eftersom jag är äldst i nybörjargruppen och dessutom med i särklass sämst fysiskt status så tycker jag också att det skulle vara fegt att träna lika ofta som dom andra. Dom tränar ju Tisdagar också,vilket inte jag gör pga Bugg-kursen. Det ger dom ett litet, litet försprång i alla övningar...

Dagens mest spännande moment  var att göra olika varianter av någon sorts snurr-spark. Jag vet inte hur det är med er, men jag kan baske mig inte snurra runt ett halvt varv, titta över axeln och sparka bakåt med benet och dessutom TRÄFFA någonting. Dessutom skall man försöka träffa målet (en för all del ganska stor kudde) i en höjd som motsvarar ovanför midjan. När jag hade träffat den stackaren som höll kudden under midjan tillräckligt många gånger sänkte han kudden till en bättre nivå (dvs strax ovan golvet...).

I slutet på detta pass stegrar man alltid jäklighetsgraden med diverse fysövningar. Då vill man omväxlande kräkas, svimma och dö... Precis som ett bra träningspass skall vara!

Nu är det bara att invänta vad Herr Smärta har kommit överens med min fot (och för den delen resten av kroppen...) vad som gäller imorgon...!