Knivar och semester

Finns det egentligen något som är mer farligt än semester? - jo kanske om man pratar "Hopp från Eiffeltorn iförd tangatrosa", "1000 meter Pirajasim insmetad i köttfärs" eller "Rysk roulette med giljotin", men nu menar jag vanliga aktiviteter...

Semestrar handlar ju ganska ofta om att göra en massa saker som man normalt inte hinner  med i sin vardag. Det ska dessutom helst vara saker som man inte riktigt behärskar och som det oftast finns  en specialiserad yrkeskår som gör (mot betalning då såklart...).

Det är allehanda reparationer av teknisk utrustning och bostad, trädgårdsarbeten och givetvis det allra vanligaste - byggnationer...

Det är något med semester som sätter det vanligvis ganska välutvecklade sunda förnuftet ur spel. Självinsikt, konsekvensförståelse, svårighetsbedömningar - allt bara försvinner och ersätts med "Hur svårt kan det vara...!?".

Undertecknad har nu semester, så arbetet har dragit igång på fullvarv med trädgård och byggande på garaget. Detta byggande har för all del även utförts innan semestern men på det som populärt kallas "sparlåga". En så fantastiskt liten, flimrande låga att en eldfluga skulle skratta sig Harmynt åt den...

Nå - det som byggs är alltså en liten lägenhet ovanpå garaget. En briljant projekt som säkert blir kanonbra när (om) den någon gång blir klar. Just nu är det innerväggsbyggande och gipsande som är på tapeten (så att säga...).

"Jaha" - säger ni skeptiskt. "Hur himla farligt kan nu detta vara, din ofantliga mespropp...?!?"

Jag är riktigt glad att ni frågade. Även om både artillerield och minor sannolikt är farligare så har jag faktiskt aldrig fysiskt skadats av sådana, men det har jag däremot gjort av sned-tak!

Höjden (eller lägsta punkten) på lägenhetens tak är ca 1,60 meter ovan golvet. Undertecknads huvud befinner sig på ca 1,76 meter över golvet i normalläget. Ni ser problemet...?

Av någon oklar anledning så saknar jag uppenbarligen tillräcklig hjärnkapacitet för att hålla denna lilla differens i huvudet när jag utfört arbeten på golvnivå. Detta har vid ett antal tillfällen resulterat i blixtrande, blodsmakande kollisioner mellan huvud och innertak.... 
Det som är bra med detta är att taket har hållfasthetstestats gånger flera och förefaller tämligen välbyggt. Det dåliga är att huvudet också testats och även om det hållit så blir det knöligare och sämre fungerande för varje smäll...!

En annan livsfarlig sysselsättning är gipsande. Jag ska bespara er ännu en utläggning om gipsets obrahet som byggnadsmaterial och istället fokusera på handhavandet.

För er som är lyckligt ovetande om hur man hanterar gipsskivor ska jag ge en kort resumé.

Inte helt ofarliga...

1) Baxa upp den eländigt stora skivuslingen på ett bord.

2) Rita upp den form som du vill ha ut ur den

3) Skär efter linjen med en mattkniv eller motsv...

4) Bryt gipset efter den skurna linjen

5) Skär loss biten

Nu har jag ju gjort dessa moment fler gånger än jag egentligen skulle velat vilket ju innebär att man efter hand utvecklar ett visst mått av odödlighet relaterat till detta.

Jag stod alltså idag och skar en gipsskiva med min numera ganska slöa kniv. Detta innebar att en betydande mängd muskelkraft och våld anbringades för att såga igenom gipset. Av intresse kan eventuellt vara att riktningen på skärandet var mot mig (något som man generellt brukar uppmana andra att undvika...).

Så gick det då givetvis som man kunde misstänka. Motståndet i gipset övervanns plötsligt och jag utdelade ett tämligen lömskt och välriktat hugg mot mig själv!

Jag missade både genitalia och Arteria Femoralis, men med en marginal som var mycket mindre än vad jag egentligen skulle önskat... Det hade ju varit snyggt att hamna på akutmottagningen andra semesterdagen med en artärblödning i ljumsken!

En allmän uppfattning är att denna INTE ska
Skäras av under okontrollerade former...

Så  - sjukvården är ju ganska pressad i semestertider så ska vi inte alla vara goda medborgare och minska denna belastning genom att bara känna lugnet denna semester?

Förresten - nämn ingenting om denna lilla incident för min hustru - hon kommer bara att anklaga mig för Hjärnbrist och säga åt mig att jag inte får leka med knivar något mer...

/ Daniel

Glömska och återvinning

Våren/sommaren är här!. Kan inte riktigt definitionen men snön är borta, man har från myndigheternas sida kommenderat sommardäck på bilen och man har haft intressanta övningar i traditionellt uppeldande av allehanda rishögar (parallellt med intagande av alkohol i icke försumliga mängder...).

Detta faktum gör att man i ökad omfattning tvingas besöka det som populärt kallas "Utomhus". När jag plockade undan snöskovlar, spadar och liknande fick jag en märklig känsla av att det var något jag missat som jag borde göra. 

Min blick föll på den jordkällare som finns på gården, och då mindes jag en brilliant idé som jag fick i höstas:

- Släng in lite skräp i jordkällaren så ligger det inte i vägen tills dess att du kan köra bort det (om någon vecka).

Nu råkade det bli så att den islängande delen genomfördes som planerat medan däremot bortkörandet inte gått lika bra...

"Ja, ja" tänkte jag och öppnade dörren till jordkällaren. "Det kan ju inte ligga så mycket skräp där". Men det kunde det... Jag tänkte bifoga en liten bild för att illustrera eländet, men insåg att Internet är tillräckligt fullt av deprimerande illustrationer ändå...

Jag är utrustad med några små skavanker i min personlighet (överraskad, någon...?). Sådana saker som jag är mycket medveten om, men tycks totalt oförmögen att ändra på.

En av skavankerna gjorde sig omedelbart påminnd när jag började undersöka högen lite närmare inför de ofrånkomliga turerna till tippen (eller miljöåtervinnings-eco-vänlighet-källsorterings-etablisemanget...typ...).

Jag hade i vanlig  ordning givetvis struntat i varje tillstymmelse till sortering. 

Gips, trä, tryckimpregnerat, metall, isolering, el-skrot mm mm. Allt låg där i en herkulisk smet!

Nej - detta är inte mitt skräp (fast ungefär lika välsorterat...)

På den gamla goda tiden hade man bara behövt häva upp hela rasket på ett antal släpvagnar och sedan dumpa av det i en stor, osorterad hög av blandat bråte. 

Nu måste man istället tillbringa en alldeles för ansenlig del av sin lediga dag med att släpa runt alla olika matrialsorter för att försöka hitta rätt container för 

var och en av de saker man tänker göra sig av med.

Livet är ju sällan så enkelt att varje tingest bara är tillverkad av ETT material. Nehejdå. 

Man kombinerar med fördel en rejäl metalldel med mjukplast, sätter ihop detta med ett sjok textilier och avslutar med att bygga in ett batteri och som grädde på moset kröna skapelsen med en liten, liten radioaktiv moj... 

Hur denna kombination skall sorteras sätter ju i alla fall myror i huvudet på undertecknad (som en liten referens till ett tidigare inlägg...).

Det finns som ni förstår då en tillstymmelse till möjlighet att sortera fel och om man gör det så händer det spännande saker. 

Från ingenstans materialiseras en mycket, mycket sträng varelse. 

Tänk korsning mellan en Lägervakt, en religionslärarinna och en gammal Översjuksköterska. Denne upplyser en om att man kastat fel (vilket alldeles säkert stämmer) och, utan att säga det rent ut, göra en personligt ansvarig för både Klimatförändringen, Ozonhålet och Östersjöns försurning (vilket kanske är att överdriva en aning)...

Nu är givetvis inte min mening att kasta exkrementer på denna yrkesgrupp. Man gör sitt jobb och man gör det bra. 

Jag noterar att om jag skulle arbeta på en arbetsplats där det härskar ett sådant ofantligt kaos varje dag som det nu gör på en återvinningscentral när horder av stressade människor ska ta sitt miljöansvar, skulle jag förmodligen bli tokig. Tokigare. Och då jämför jag ändå med Sjukvården...

Så nu sitter jag med en fluffig känsla av gott samvete då jag vet att mitt gamla skräp är i full färd att omvandlas till nytt skräp som någon annan stackars sate kommer att få återvinna om ett tag...

/ Daniel