Nederlagets bittra smak

731,61 km. Detta är distansen som jag sprungit under ett års tid. Suck...!

En förklaring kanske är på sin plats. För exakt ett år sedan satte jag upp ett mål för mig själv, ett mål som jag programmerade in på en tränings-site och sedan inte sprungit en millimeter utan att bokföra sträckan...

Målet var 1000 km. Specifikt 1000 km i Sockeplast (eller motsvarande minimalistiska fotbeklädnader för träningsändamål).

Mina sockeplaster. Inte helt punkteringssäkra...

Att detta havererade berodde på flera saker. Stenar, Taekwondo,  Sjukhussäng och Pannbensbrist. Det i idrottssammanhang välkända STSP-syndromet...

Stenar

En liten nackdel med sockeplaster och deras 2mm tjocka sula är att när man kommer hasande med sitt betong-tunga löpsteg och råkar kliva på någon form av spetsig sten, blir det en ganska våldsam kontakt mellan den mjuka foten och den vassa stenen... 

Exakt detta hände och jag tillbringade ett par månader med att halta runt och svära över fötter...

Taekwondo

I efterhand kanske inte en brilliant idé att börja nybörjarträning Taekwondo med urusel koordination, halvdassig fysik och en smärtande fot. 

Nåja - det är lättare att vara efterklok än förutseende...

Killen på bilden är INTE jag...

Sjukhussäng

Även sådana själlösa föremål kan ställa till det för en stackars löpare när tingen konspirerar mot en. En välplacerad knuff på vaden i ett obevakat ögonblick resulterade i ytterligare X antal veckors haltande och svärande - nu med Vaden som måltavla...

Pannbensbrist

Inget mer ovanligt än en rejäl motivations-svikt. Latmask, Logistik och Löpar-leda - LLLL. Har knäckt många lovande 43 åringar...

Några saker skall poängteras:

731,61 km på ett år är ganska sannolikt det längsta jag någonsin sprungit på den tiden.

Jag tycker själv att sträckan är helt OK för en något överviktig 43 årig soffpotatis med dålig hållning och ett retirerande hårfäste (hmmm - hårfästet kanske inte har så mycket med löpning att göra...).

Ja - Universum har motsatt sig hela idén med 100 mil och satt sig på tvären då och då.

Men...

Målet var 1000 km! 

Inte 731,61 km!

Jag har alltså misslyckats. 

Inte för att nu detta är något fantastiskt ovanligt. Man skulle nog säga att jag och misslyckanden är gamla kompisar, men just i detta fallet så hade jag faktiskt föresatt mig att lyckas och kände att jag kunde klara det.

Men nä.

Nåja - vad är väl en bal på slottet...?!

Det är väl bara att ta nya tag och kanske överkompensera lite. 

200 mil i högklackat kanske...?

Slaget om rabatten

Thermopyle, Trafalgar, Stalingrad. Så sällar sig till slut även Skoghall till dessa berömda platser i krigshistorien. Kl 15 30, 24  maj Nådens år 2013 inleddes slaget om trädgården!

Planerna var smidda, trupperna redo och krigets verktyg hämtade ur förrådet. Kampanjens mål: Utrota rabatten och omvandla den till gräsmatta. 

Ingen plan överlever den första stridskontakten...

På den Goda sidan var kämparna redo: Drakrotskrigaren Suzy Slayer, Daniel "Plant-killer", General Gräsklippare, Kapten Spade och Sergeant Spett.

Skärmytslingarna inleddes egentligen redan för en vecka sedan med ett inledande anfall med kemiska stridsmedel mot de fientliga enheter som försvarade ställningar i kanterna på grusgången. Detta anfall avsåg att försvaga dessa till efter huvudstriden.

Den fientliga huvudstyrkan var en formidabel sådan. Mäktiga horder Kirskål utgjorde stommen. Under marken lurade den lifsfarliga Mandragorans rot. Förutom dessa fanns ett stort antal  oidentifierade enheter av okänd sort med okända förmågor. 

Offensiven inleddes med ett frontalanfall av gräsklipparen. Skoningslöst mejades fienden ner i mängder. Segern tycktes säker när fas två inleddes. 

Krig är aldrig vackert. Detta inkluderade att med järnspett och spade, fysiskt hacka av varenda rotusling i rabatten. 

Entré för Mandragoran! För något år sedan sågades den jäms med fotknölarna (även om Mandragoror inte är kända för att ha just sådana). Tyvärr visade det sig att den mest svårbekämpade delen låg i beredskap under jorden. 

Kampen blev lång och smutsig. under ett kritiskt skede vacklade viljan hos våra hjältar och funderingar på reträtt fanns. Men plötsligt vände krigslyckan och ett segervrål hördes över nejden när den livlösa rothärvan slets fram ur dess gömsle. Mandragoran var död!!!

Centimeter för centimeter fortsatte framryckningen.Varje ö av motstånd isolerades och vändes upp-och-ner innan spadens skoningslösa huggande skickade även dessa ogräs till det stora ogräslandet i Himlen (eller den svavelosande komposten i H-vetet om det varit elaka ogräs...).

Förlorarna efter dag I

Skymningen avbröt kampen efter den första dagen. 4 meter vunna - 62 meter kvar...

Segra eller dö!

Myrornas krig

Detta begrepp betyder sannolikt ingenting för alla under 20 års ålder, men vi gamlingar minns vi med visst vemod hur bilden försvann vid sändningarnas slut och det karakteristiska brusande ljudet hördes och bilden byttes mot ett svart/vitt flimrande.

Ärligt talat så var detta spännande i ca 5 sekunder och sedan ledsnade man och slog av TV ´n...

Lät mer spännande än det var...

Idag var däremot spänningsnivån på topp när myrornas krig utkämpades hemma hos mig.

Upprinnelsen till detta är undertecknads  oförmåga att kasta saker. När vi byggde garaget blev det ju över en hel del blandade brädor . 

Dessa kan man givetvis inte kasta eftersom de "kan ju vara bra att ha...". 

Den fantastiska planen blev då att lägga denna brädhög under en presenning och sedan ignorera den i sisådär 3-4 år...

Konstigt nog så visade det sig att trots min fantastiska presenning så fanns det tydligen en viss mängd fukt därunder som med hjälp av temperaturväxlingarna under åren gjort att brädorna möglat, murknat och blivit allmänt sett oanvändbara. 

En kärra hyrdes och en Lördag viktes för sopkörning.

Detta kanske inte precis låter som en Spa-weekend, men hade varit någotsånär OK om inte en viss komplicerande faktor funnits.

Eller snarare ungefär en miljon komplicerande faktorer...!

Myror.

Massor av dom.

Mitt i min hög med brädor hade någon initiativrik myr-drottning valt att anlägga en riktigt maffig myrstack!

Jag kan direkt avslöja att myror inte tycker så väldigt mycket om sådana som angriper deras stack - inte ens när det är ägaren till marken som dom olovandes ockuperar som gör det.

Det hela urartade rätt fort i ett slags förvuxet plockepinn där undertecknad försökte dra ut brädor utan att rubba alltför mycket av myrstacken (som givetvis var dömt att misslyckas eftersom den var byggd inuti och runt brädhögen... ).

Varje bräda som jag fick lös var alldeles nerlusad (nermyrad..?) med ordentligt irriterade myror. 

Sedan sprang jag så snabbt jag kunde till min hyrda släpvagn och slängde av brädan där för att slippa bli levande äten av de små otäckingarna.

Ett klassiskt spel - gick uppenbarligen att vidareutveckla...

Arbetet måste sett ganska intressant ut. För att göra det hela lite mer intressant hade jag dagen till ära valt att klä mig i kortbyxor och kortärmat - OK jag tänkte mig inte för! 

Detta inverkade negativt på arbetet eftersom jag förutom att bära brädorna också då och då måste svära, göra små krumsprång i sidled samtidigt som jag försökte sopa bort en massa myror som jobbade intensivt med att gnaga av min fot från benet. 

Med båda händerna upptagna fick detta ske med den fria foten och  - tja - ni inser kanske hur gracilt detta såg ut...

Efter att ha lastat detta så bar det iväg till återvinningscentralen. Eftersom jag var ganska säker på att man inte hade en container för att återvinna myror, så tänkte jag helt fräckt lämpa alltihop i trä-containern.

För att minska myrmängden körde jag så fort det bara gick för att om möjligt blåsa bort en del av myrorna i alla fall. 

Ännu en flopp...

Det enda som detta gjorde var väl att göra myrorna ännu mer förargade.

Hur ser man om en myra är arg eller om den bara vill leka...?

Återvinningscentralen var inte helt olik en myrstack den heller. Där var en sanslös röra av bilar, släpvagnar och människor med varierande grader av organisations- och samarbetsförmåga som rusade runt med olika sorters skräp för att hitta rätt låda att kasta det i.

Efter att ha parkerat ca 40 meter från den plats jag skulle slänga mina brädor så gjorde jag mitt bästa för att öka förvirringen ytterligare. 

Jag fick väl en och annan förundrad blick (och ett och annat ont öga...) när jag rusade runt med mina myr-brädor. Jag antar att det var svårt att förstå varför det var så förtvivlat bråttom för den där märkligt klädde människan att kasta sina stackars brädor. 

Som bekant syns ju inte myror så väldigt bra på avstånd.

Sen var det bara att göra om samma tripp ett par gånger till...

Slutsummering.

Inga (mänskliga) dödsfall

Ett inte oansenligt antal bett från myror (varav minst två på relativt besvärande ställen...)

Inga kompisar på återvinningscentralen

En rejält försämrad Karma pga förstörd myr-facilitet samt omkomna innevånare.

Lärdom inför framtiden: SSD (Släng Skiten Direkt!)

Grus och kvantfysik

Grusgångar är spännande saker. Vid ett första betraktande så kan en sådan verka vara en grå, själlös massa av ofantligt ointressanta små grå stenar. 

Tittar man närmare så ser man att dessa är uppblandade med diverse oönskat ogräs och en massa små, läskiga insekter (och lite blandat skräp som letat sig dit).

Undertecknad fördrev en del av min lediga tid med att bespruta vår alldeles egna grusgång med diverse ogräsmedel för att hantera "generande växtlighet"...

Under en paus i det tuffa arbetet (pumpa upp tryck i ogrässprutan är ingen lek...!) så kom jag att bli stående och betrakta grusgången lite mer...ingående...

Plötsligt slog det mig att stenarna liksom flyttat på sig! 

På vissa ställen låg gruset i djupa lager och på andra stack urberget fram från jorden. 

Någon logik i hur omflyttningen hade skett relaterat till bilkörning och snöskottning kunde jag inte hitta. Dom måste ha rört på sig själv för egen maskin. Mystiskt.

Då drog jag mig till minnes att jag läst om ett liknande fenomen i Death Valley, USA. Där flyttar sig tydligen också stenar omkring sig på något oförklarligt sätt. Rätt så coolt att ha detta på sin egen garageuppfart!

Bah..! Jag tycker nog att mitt fenomen är häftigare!

Men hur kan detta gå till? Jag tänkte hugga till med Kvantfysik. Jag har ingen som helst aning om vad Kvantfysik ska vara bra för och vad den gör, men det gör inte så många andra heller. På så sätt kan man enkelt förklara det mesta utan att någon kan komma med alltför stora invändningar  - om det nu inte är så att man råkar träffa på någon som faktiskt vet vad det är...! Då testar man Parapsykologi, Tidsaxelförskjutning eller Aliens...

Frågan är vad jag nu ska göra med mitt alldeles egna, oförklarliga naturfenomen utanför dörren...? Jag tror att detta kan bli oerhört stort, så jag smäller väl upp en glass-kiosk direkt och börjar skissa på en souvenir-shop.

Kom ihåg att det var här ni läste det först!

Första maj, oooh maj!

Första maj. Ett tillfälle att demonstrera för och emot en massa saker. 

Det enda jag demonstrerade denna speciella dag var min oförmåga att hantera trilskandes datorer...

Datorer. Ett enda ord som kan framkalla en mängd olika känslor beroende på vem (och när...!) man frågar. Allt ifrån långa haranger med okvädningsord kryddat med religiösa och sexuella aspekter till lovsjungande på ett nästan opassande sätt....

Just denna dag satt undertecknad och hustrun och i största lugn planerade att tillbringa en ledig onsdag med att göra absolut ingenting. 

Mitt uppe i denna aktivitet säger Hustrun: 

- "Deklarationen!!!" ....ävlar! skulle vara inne idag! 

Nåväl - i detta teknikens tidevarv borde inte detta vara något problem eftersom man ju kan hantera detta med hjälp av bankID på datorn och på så sätt slippa masa sig in till Storstan med pappersvarianten.

Nu visade det sig att tyvärr var inte Herr Murphy ledig denna dag...  När jag skulle identifiera mig på Kungliga Skatteverkets deklarationssida så började fula meddelanden dyka upp. 

Alla dessa var rörande eniga om att min virtuella legitimation hade slutat gälla och att en ny behövdes. Som parantes kan sägas att den gäller ett år i taget och dess slutdatum hade infallit för exakt 9 timmar sedan...).

I normala fall är det enkelt att ladda ner en ny, men just nu hade någon i sin oändliga visdom beslutat sig för att mitt operativsystem på datorn var för gammalt för att denna tjänst skulle tillhandahållas.

Plan B.

Hustrun har en PC som inköptes för att utföra massor av viktiga saker på. Efter lite funderande så tyckte hon att mina skäl att få skapa en egen användare på denna dator var tillräckligt goda (dvs att slippa åka i fängelse för deklarationsbrott...). 

Under skapandet av denna användare så blir skärmen blå och fram kommer text som baserat på hur mycket man förstår av den lika gärna kunnat vara skrivet på gammel-grekiska eller Ny-Kantonesiska... Det jag förstod (på min ultra-låga dataförståelsenivå) var att detta var ytterst obra!

Sedan följde 2 timmars Jag-vet-inte-vad-jag-håller-på-med-men-jag-hoppas-att-skiten-i-alla-fall-inte-exploderar. 

Detta försiggick under succesivt stigande oro och jag såg mig själv sitta oändliga timmar i köer till telefonsupport för att sedan bli grundligt tillplattad av någon snorig datayngling som  skulle förklara hur oändligt korkad jag var och sedan lägga på luren med kvarstående problem.

Nu ska jag komma med ett uttalande som kanske kan reta vissa.

"Detta har bara hänt mig på en PC och aldrig på min Mac".   
Så, så så - lugn nu. Jag säger inte att Mac är bättre än PC, utan jag säger bara att Macen inte kommunicerat med mig lika frekvent som PC´n har. 

Vill man ha nyanserade åsikter så kan man debattera detta ämne...

När till slut datorn startade igen och allt verkade frid och fröjd så beslutades enhälligt att vi nog inte gör fler försök att skapa en användare åt mig på den datorn. 

Istället skickade jag ett sms till skattmasen. Tog 20 sekunder och jag svor inte en enda gång.