Det svaga köttet...

Sportlov. 

Att få barnen att göra något på loven som inte är skärm-relaterat är en sysselsättning som kräver både list, uthållighet och ibland hot om fysiskt våld... Detta lov blev det lite lättare eftersom båda barnen är krassliga. Även om det är barnen som har lov så känner man ju ibland själv någon slags moralisk plikt att försöka göra någonting aktivt (även om man för diskussionens skull kan hävda att dataspelande visst är aktivt...).

Nu är ju fortfarande min eländiga fot lite ledsen, så löpningen får ligga nere ett tag. Bugg-kursen har uppehåll denna vecka. Planen var att då gå på tisdagspasset  Taekwondo och då köra det på halvfart.

Framåt kvällen fattades ett beslut:  Ingen träning idag (heller..). Nu ska vi ha en liten frågesport - Baserades detta beslut på:

1) En känsla av olust som var värt att ta på allvar eftersom sonen blev rejält krasslig med feber tidigare på kvällen. Dottern hade feber under helgen. Susanne har också varit risig några veckor. Detta ger ju då en kraftigt ökad sannolikhet att jag skulle bli sjuk också. Alltså - dumt att träna om man känner att man kanske är på väg att bli sjuk. 

Detta sammantaget med ett sunt resonemang om att det är bättre att låta foten vila lite extra så att den blir hel en gång för alla och att man inte slår upp skadan som nu faktiskt håller på att bli bättre.

eller...

2) En massa jäkla mesighet!!! Hela familjen gick på bio och när vi kom hem så kopplades soffmagneten på och dragningskraften blev för stark. Passet var kl 2000 och då är det nog redan läggdax för lille Daniel för annars blir han så  trötter, så trötter...! Men eftersom man inte kan erkänna att man är en hjärtskärande stor mega-whimp, måste man istället rationalisera fram ett kvasi-vetenskapligt resonemang enligt alternativ 1...!

Så - Sunt tänkande (1) eller Jätte-Kyckling (2)?

Vad tror ni?

Uppsnappat i mediabruset

När jag i morse satt i fikarummet på jobbet och läste Metro läste jag annonserna (något jag oftast inte gör). En av dessa fick hjärnan att vakna ur sitt vanliga semi-komatösa läge på morgonen.

Den handlade om att något som heter "Den Svenska björnstammen" hade släppt sitt debutalbum och gjort en film. Inga stora nyheter så långt, annat än kanske ett rätt så innovativt namn. Bilden var något intressantare. Den föreställer 2 Mumintroll under vild flykt undan en bunt krigare på häst. Ett tredje Mumintroll ligger på rygg och en annan krigare står med foten på dess bröstkorg och höjer någon form av vapen för att (får man förmoda) förpassa denna sagofigur till de sälla jaktmarkerna (eller vart dom nu tar vägen). WTF! (En bra internetexploaterad förkortning förresten).

Vad betyder detta?! Vilka är dessa människor som gör en sådan annons? Vad vill dom? Vad kommer härnäst? Lilla My idkar otukt med Morra? Hemulen snortar kokain och rånar pansionärer?

Det hela klarnade lite då en arbetskamrat, med bättre koll på populärkulturen, avslöjade att det var någon form av musik-ensamble. Vilken sort visste han dock inte. En barn-visegrupp? En sykadelisk folkviseorkester? Death-hardcore-punk? 

Vilka det än är - har dom verkligen pratat med Tove Jansson om att få använda hennes sagofigurer i detta sammanhang? Hur la dom upp det samtalet i så fall? 

- " Tjena Tove, de här e Bärra från Den svenska björnstammen! De gör väl inge om vi lånar nåra mumintroll  i lite reklam där vi hetsar dom till döds å kanske låter en bli förnedrad och spetsad med nått bisarrt medeltida vapen?"

Stackars Tove måste ha blivit lite konfunderad...

Eftertankens kranka blekhet....

Så har jag då begått Blogg-premiär. Känns  diffust oroligt på ett svårgripbart sätt... Ett par inlägg och dessutom la jag upp en hel del av saker jag skrivit tidigare (och det var väldigt mycket saker...!). Hade man fått betalt per ord som jag skrivit hittills så hade jag haft en helt OK liten slant att köpa en kapplöpningshund för (eller något annat helt livsnödvändigt...).

Men varför i hela friden känns det då lite oroligt? Är det oro för att det står skumma saker i några gamla alster som snappas upp av landstingets IT-avdelning och som då gör att jag får sparken?

Kan det vara för att man känner ett tvång att producera saker, och att då plötsligt hamnar i "den kreativa väggen" och inte kunna skriva mer avancerade saker än handlingslistor ?

Eller är det så enkelt att jag känner en rädsla inför att ingen läser det jag skriver?

Amatörspykologer därute må uttala sig fritt! - Fint pris till den som hittar den rätta diagnosen...!   =)

För att hantera ångesten så fokuserar jag på det grundläggande syftet med bloggande, socialt nätverkande och kommenterande på nätet: 

Målet är att så snabbt som möjligt fylla Internet med så mycket material att utrymmet tar slut och att vi då får ett nytt och bättre!

Skriv Snabbt Så Stundar Snart Segern!

Testbild

Picasso Katt undrar varför du stirrar...

Ett havererat hyllprojekt

Gjorde ett nytt försök att komma vidare med vår "Gå-In-garderob" (eller vad man nu kallar en sådan tingest på svenska...). Den skulle varit klar för sisådär ett år sedan, men andra saker blev prioriterade( typ göra ingenting...). Men idag hände det märkliga att jag plötsligt kände för att göra ett litet ryck med montering av hyllor. Denna osannolika sinnesstämning är oförklarlig, men det kanske är något astrologiskt  - Jupiter i linje med Uranus eller något sånt...

Drog på mina snickarbyxor och släpade fram en stor hög med verktyg, varav jag ärligt talat inte vet vad hälften är till för. Vet egentligen inte varför det skulle vara nödvändigt, men det tillför en viss känsla av ...hmmmm.....manlighet...

Dax för en liten utvikning: Vi köpte ELFA-hyllor till garderoben, främst på grund av deras enkelhet. 1) Skruva upp en skena på väggen. 2) Häng skenor från denna 3) sätt en hord med konsoler på skenorna och 4 ) skruva fast hyllorna på konsolerna.  Låter väl inte så svårt, va...!? För att tala klartext: En någotsånär dresserad apa ska utan alltför mycket problem klara av att montera sådana! Problemet är att vi inte äger någon dresserad apa...

Lång historia kort: Efter att ha skruvat dit 8 hyllor insåg jag plötsligt att jag skruvat dit dom fel (och den dresserade apan skulle legat trippelvikt på golvet av skratt om han hade sett denna ärkeblunder...). Efter en stunds ihärdigt svärande (garderoben har förresten fått utstå ganska mycket av den varan tidigare också...), så lades detta projekt på hyllan ytterligare en tid. 

Hantvärk är besvärligt...

En blygsam början...

Blogg. Tänker pröva på detta för att se om man kan så ihjäl ännu mer av den tid man borde lägga på något mer produktivt...  Detta kanske i bästa fall också innebär att jag kan slå ihjäl motvarande tid hos andra.:-)

Blogg - vad kan det betyda? Kollar man på ordet så är väl den uppenbara tolkningen att det är en B-logg dvs en sämre variant på logg. En logg är ju då i detta sammanhang en lång radda med (inte alltid intressanta...) händelser som beskrivs på ett ställe. Hmmm... låter väl sådär...?!

Jag  har en ofantligt hög målsättning med detta skrivande. Den är nämligen att förutom få ett eller annat besök av närmast sörjande i familjen och på jobbet, så hoppas jag även kanske till och med någon för mig okänd individ råkat hamna på denna sida... Av denna anledning känner jag mig tvungen att göra en kort presentation av mig:

Jag är en i Värmland boende medelålders (tvi vad det låter...!!!) man i 40+ åldern. Jobbar som anestesisjuksköterska (eller- skötare beroende på hur stora problem man har med sin manlighet vid aktuell tidpunkt...). Är gift och har  barn vilket med automatik renderar en del vardagslogistik och taxiverksamhet.

Planerna är väl att skriva några rader då och då om vardagens förtretligheter och glädjeämnen mest i terapi-syfte för mig själv. Om någon råkar läsa det och bli road eller upprörd så är det ju ett plus...

Japp, nu gäller det bara att komma på något att skriva också...