Semestern inleddes med trädgårdsarbete och avslutades med trädgårdsarbete. Cirkeln är sluten, som det så vackert heter. Man skulle också kunna säga att det eländiga ekorrhjulet bara fortsätter...
Så många gånger som trädgården nämnt i denna Blogg så skulle man ju kunna tro att det är familjens allra största intresse och ögonsten, men så är alltså inte fallet.
Kort resumé för nytillkomna:
- Vi har massor av rabatter kring huset.
- Samtliga ser ut som en djungel (en riktigt ful, ovårdad och kirskålstät djungel...)
- Vi tycker inte om trädgårdsarbete.
Efter ett antal år av dåligt samvete, bortvända blickar och allmän skamkänsla så började vi på semesterns inledande dag att åtgärda (delar av) detta.
Vi skottade bort en hiskelig massa ogräsmättad jord, vi hackade av ett oändligt antal rötter, planterade gräs, sågade ner döda barrträd, utförde några skrattretande amatörmässiga stenläggningsarbeten, köpte några krukor och planterade (japp - ni hörde rätt...!) lite växter.
Plötslig såg en liten del av trädgården nästan...bra ut...!
Så långt var allt frid och fröjd.
Ända fram till igår.
Då slog Hybrisen till.
Hybris = Överdriven självuppskattning eller fel uppfattning om individens plats i världsordningen, storhetsvansinne
Undertecknad fick då för sig att det vore en bra idé att ta itu med nästa del av trädgården
" - Då vi ändå håller på..."
Denna del var då ett sedan länge fullständigt förvildat stenparti med utspridda stubbar efter sedan länge bortsågade döda träd samt några alldeles nysågade.
I anslutning till denna styggelse låg en rabatt som liksom andra rabatter bestod av meterhög vegetation av oklart ursprung och med ett så artrikt djurliv av insekter, sniglar och annat som jag inte vill veta vad det är, att vilken zoolog som helst skulle gråta av lycka...
Istället för att låna ut detta område till valfritt filmbolag för att spela in någon läskig framtidsvision då människan utrotats av elaka växter och ännu elakare djur, så valde jag en annan lösning:
Gör om det hela till en sluttande grässlänt ner till gräsmattan framför huset. En riktigt bra idé som hustrun var upphovskvinna till.
Som vanligt underskattade jag arbetets omfattning, min egen fysiska kapacitet och hur pass hårt vissa saker kan sitta fast i jord...
Fas ett bestod av att med en gammal lie hugga ner vegetationen så att man i alla fall kunde ana vad som fanns under. Lie = Ett långt skaft med ett vinkelrätt svärd längst ner (om ni stadsbarn inte vet...). I detta fall var bladet riktigt, riktigt rostigt och slött.
Undertecknad är också stadsbarn, så min förmåga att hantera lie på ett säkert och effektivt sätt är inte speciellt stor.
Efter att ha fokuserat mer på överlevnad än på att slå växtligheten optimalt så undgick jag i alla fall att hamna inom sjukvården med mystiska infektioner i sår tillfogade med något vapen så omänskligt att det nog bara skulle vara Orcherna i "Sagan om ringen" som möjligtvis skulle kunnat tänka sig använda detta mot levande mål...
Därefter bände jag lös ett antal stenar av olika storlek och besvärlighet. Med olika storlek och besvärlighet menar jag att att alla var stora och besvärliga, men att några var avsevärt mer eländiga än de andra...
Den huvudsakliga skojigheten väntade dock i nästa steg.
Stubbar.
Specifikt stubbarna efter nyligen nedsågade En-liknande träd.
Jag är rätt så säker på att det finns hyggligt enkla och vedertagna metoder att utföra stubb-borttagning på. Jag är lika säker på att min metod inte är en av dessa.
Med ett järnspett bände, högg och hackade jag på det enorma rotsystem som satt fast stubben i underlaget. En timme senare fylld av detta ( och en ansenlig mängd svärande, svettande och ångrande...) så satt forfarande stubb-h...vetet kvar i marken. Sedan räddades jag av gonggongen och vi skulle åka iväg på annan aktivitet.
Så - läget just nu:
- Semestern är slut
- Blåsor i händerna och en diffus smärta i hela kroppen
- Pigghet som en rätt nergången 90-åring
- Stubbuslingen sitter där och hånler på det sätt som bara stubbar kan
En del av trädgården ser ut som Verdun under första världskriget med ett stort antal kringrullade stenar, halvvägs borttagna stubbar, oregelbundna högar med jord och växter och ett böjt järnspett som står där nedstucket liksom ett monument över projekt som kanske borde väntat...
Äntligen får man gå tillbaka till jobbet och vila upp sig lite!
