I dessa mörka tider blir man ju ibland lite sömnig fram på kvällen. På den gamla, dåliga tiden skulle undertecknad då kurat hop sig i fosterställning i fåtöljen och förgyllt ljudbilden för omgivningen med högljudda snarkningar. Men så är det inte längre!
Numera har jag ju min elgitarr att fördriva sömnigheten med. Det finns många andra saker som fördrivs med denna t.ex. tystnaden, husfriden, katterna, grannsämjan osv, men det är en annan fråga...
Jag har placerat redskapet i en relativt obefolkad del av huset. Hustrun sa att jag visst kunde få ha den på nedervåningen där vi oftast är och att jag visst kunde spela på den fastän hon gör annat.
Att förstå vinkar och att utläsa dolda budskap i vad folk säger är inte undertecknads paradgren, men i detta fall kunde till och med jag utläsa att musikaliska försök på den platsen skulle resultera i mycket svårläkta blessyrer på undertecknads stackars lekamen...
Min studio på ovanvåningen (låter avsevärt mycket fränare att kalla det så..!) består av en stol, ett bord, Musikinstrumentet Som Gud Glömde, två nybörjarböcker i gitarrspel och min laptop med tillhörande DVD-skiva: "Plinka med för extremt obegåvade nybörjare" (eller nått sådant...).
 |
| Så ser det alltså INTE ut hemma...! |
Dit går jag då för att
1) hålla mig vaken och
2) Skapa musik.
Den initiala utvärderingen av detta är att punkt 1 lyckats tämligen väl. Finns inte en chans i h...nsike att hålla sig sömnig i det oljudet...!
Punkt 2...hmmmm.....definitionen av vad som är musik är ju rätt bred, så man kanske skulle kunna hitta någon extrem underground-experimentell musikriktning som i sina värsta stunder närmar sig det som jag lyckas åstadkomma.
Några allmänna reflektioner efter 2 månader i musikbranchen:
Vem kom på att man tvunget skulle designa detta instrument så att bekvämlighetsfaktorn att spela det liknar den hos en del hjälpmedel som Inkvisitionen begagnade sig av för övertala de ogudaktiga att tala sanning...?
För de av er som inte provat gitarrspelande så utvecklar jag gärna detta:
- Vänsterhanden måste hållas i en extremt onaturlig vinkel för att man ska kunna nå strängarna. Den vinkelns felaktighet fortplantas och gör stygga saker med både handled, armbåge och axel...
- För den relativt normalanatomiske personen räcker fingrarnas längd och spretförmåga inte på långa vägar till för att nå till de platser som föreskrivs. Efter en stunds försök så får man bända lös vänsterhanden som då ser ut som den drabbats av ytterst allvarlig reumatism...
- Eftersom grepp-brädan (eller vad den nu heter...) prompt måste var vänd BORT från gitarristen (förmodligen bara för att man inte ska ha en chans att se vad man egentligen håller på med...) så krävs det att man böjer sig över åbäket för att se. Ergonomi? - Skulle inte tro det!
- När man nu böjt ryggen så att man liknar en känd Fransk klockringare, så gör en snedförskjutning av hela konstruktionen att man måste komplettera ryggböjningen med en mycket osund huvudvridning i 3 plan.
 |
| En perfekt gitarrist...? |
- Sen har man ju en hand till för att slå an tonen på strängarna och denna kräver också positionering som vid någon grav neurlogisk defekt..
Summa summarum - Där i hörnet på övervåningen sitter en förvriden, oformlig och allmänt onaturlig varelse böjd runt gitarren och hela ekipaget utstöter ljud som annars oftast hörs vid en tågstation när man slår till rostiga bromsar på en alldeles ovanligt tung godsvagn...
Ljud och oljud ljudar olika...
